Krogrecension: Station Linné

På en av de strategiskt bästa platserna för en restaurang har Station Linné nyligen slagit sig ned. Gastropuben ligger nämligen vid knutpunkten Linnéplatsen, där både besökare från Slottsskogen och inom några år även från pendelstationen för Västlänken ser till att det finns ett stort flöde av människor. Och vad är människor när de är som de oftast är? Sugna på en bärs.

Tur är det väl då att Station Linné är specialiserade på just det. Dagen vi besöker restaurangen har det precis snöat i maj månad, och vi är redo att låta servitörerna dränka den sorgen med det finaste de har. Inne i lokalen sitter det människor mest överallt, och det tar oss ett tag att hitta sittplatser att äta vid. Vi känner oss nämligen inte så sugna på att slå oss ned vid deras höga långbord mitt i lokalen, men konstaterar att vore vi inte här för att äta hade det säkert varit trevligt.

I övrigt är lokalen inredd i stilen en hittar hos de flesta burgarställen med färre än fem år på nacken i stan. Det är industriellt med nakna lampor, rör som slingrar sig lite överallt utan någon tydlig funktion samt en och annan marint inspirerad detalj. Funderingen om hur länge denna typ av inredning kommer hålla dyker upp som på beställning, och vi kommer fram till att vi ger det högst tio år innan det kommer att vara så passé att det verkligen inte går att ha det såhär längre. Kanske är det lämpligt med ett nytt designgrepp lagom till att Västlänken är klar eller så.

Samtidigt passar det in på Station Linnés övergripande känsla, finöl och bra husmanskost. Kanske är det på grund av det konstiga vädret, kanske för att jag precis lyssnat på flertal podcasts om ost, men vi bestämmer oss för att ta tempen på just det hos dem. Det blir en ostbricka och en friterad fetaost serverad med oliver, soltorkade tomater och en örtyoghurt. Då öllistan löper lång är det svårt att bestämma sig för vad som skulle passa bäst till, så det självklara valet faller på att få något rekommenderat. Servitören tvekar inte en sekund när han rekommenderar Dugges och De Molens rödvinsfats lagrade Belgian strong ale till den laktosstinna starten på vår middag. Han berättar även att den går att få i ett glas på 25 cl, vilket känns perfekt för att kunna byta sort till nästa rätt.

Det visar sig när osten kommer in att han hade helt rätt, för sötman i ölet gifter sig utmärkt med osten. Nästan bättre än ett klassiskt glas rödvin hade gjort. Osten sedan serveras i en lagom stor portion för två, och det finns en mängd sydeuropeiska sorter representerade. Taleggion passar perfekt med deras hemgjorda skogsbärsmarmelad, blåmögelosten står fint på egna ben och de hembakta brödsorternas kryddning ger varje tugga extra mycket smak. Då servitören även borgat för brieosten som speciellt god frågar vi honom såklart hur det kommer sig. Eftersom han inte har ett svar på rak arm går han och undersöker saken, och hela två gånger kommer han tillbaka och berättar vad han lärt sig från köket. Det är uppskattat att servicen, som skickligt fördelas på två personer, hela tiden försöker att lära sig mer och berätta för nyfikna gäster om vad det är de serverar, och vi känner oss trygga i deras händer.

När osten, oliverna, brödet och den något översalta rätten med fetaost som i efterhand kändes lite intetsägande slunkit ned är aptiten nästan stillad. Det tror i alla fall servitören som först låter förvirrad över att vi vill beställa mer mat men som snart kommer tillbaka. Vi bestämmer oss för att dela på en hälleflundra med sjökorall, pommes Anna och tryffelhollandaise. Till det rekommenderas vi två olika sorters IPA, så vi tar en av varje. Maten kommer lagom snabbt precis som innan, och det är en vällagad tallrik vi får. Fisken faller isär fint och gifter sig med de andra smakerna och det enda vi egentligen saknar är ett krispigt skinn på hälleflundran. 

När vi känner oss klara på Station Linné är vi väldigt nöjda. Omhändertagna, mätta och glada är vi säkra på att överlevnaden för restaurangen, om än inte inredningen, är säkrad för en lång framtid.