En nyöppnad champagnebar på en hygglig adress, det kan väl inte vara en dålig idé? Eller? Jo, det kan det faktiskt och i det här fallet är det en väldigt dålig idé.
När vi stiger in i restaurangen som ligger en halv trappa ner möts vi av något som påminner om en flottare pizzeria i låt oss säga Falköping eller kanske Alingsås. Menyn är förhållandevis liten och erbjuder bland annat ostron, pilgrimsmusslor, sallad och risotto. Vi beställer vit sparris till förrätt och en risotto med räkor och en med svamp till varmrätt.
Eftersom det handlar om en profilerad champagnebar låter vi stället lotsa oss genom dryckesutbudet. Det finns lite drygt elva sorter och priset ligger mellan 95 och 130 kronor per glas.
Till förrätten dricker vi ett glas Bonnaire Tradition för 95 kronor och ett lite dyrare Léclere-Massard Blanc de Blancs från 2006 för 125 kronor. Båda alternativen smakar fint och det känns roligt att för en gångs skulle pröva lite olika sorters finbubbel till maten. Tyvärr skulle vi nöjt oss där, för maten överskuggar snabbt drycken.
Förrätten smakar ingenting, sparrisen är alldeles för hård och på toppen ligger en persiljekvist som återkommer i alla rätter. Maten påminner om något som serveras på en sämre pub och vi förvånas över hur köket har tänkt. Eller om de har tänkt alls?
Varmrätten som ska vara en risotto känns mer som ris med grädde och smakar inte alls risotto. Faktum är att det inte smakar något alls. Och är det förresten lagligt att lägga burkräkor i en risotto för 175 koronor?
Nej, middagen får ett abrupt slut och vi nöjer oss där. Konstaterar att det ligger ett tacoställe något kvarter bort, ropar in notan och vinkar adjö.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 04, 2017.
