Parvana bor i en bergsby nära Kabul under talibanernas järnhand. Hennes pappa, som inte följer talibanernas snäva syn på hur livet bör levas, blir tillfångatagen och kastad i fängelse. Familjen slits isär. Kvinnor får inte överhuvudtaget vistas utomhus på egen hand, så för att få mat på bordet tvingas Parvana klä ut sig till pojke.
Likt Cartoon Saloons övriga katalog, den irländska animeringsstudion bakom bland annat The Secrets of Kells och Wolfwalkers, är Den osynliga flickan visuellt storslagen. Filmen utspelar bland sandfärgade bergssluttningar, kala stenväggar och dammiga torg. Animationen fångar den bistra och skitiga verkligheten med precision, men regissören Nora Twomey bjuder även på en mer suggererande estetik. Parvana är som allra mest sig själv när hon intar rollen som sagoberättare. Sagorna gestaltas med mardrömsliknande bilder bestående av geparder med glödande ögon och en elefantkung som ska besegras med benhård viljekraft. Skillnaden mellan fantasi och verklighet är väsentlig: det är bara i fantasins gränslöshet Parvana kan vara sin egen person. Till skillnad från Wolfwalkers, om är ett enda stort virrvarr av visuella effekter utan känslomässig tyngd, så är det visuella i Den osynliga flickan förankrat i tematiken. Sagans vitt skilda estetik ger också andrum till den annars bottenlöst deppiga verkligheten.
Stundtals drar filmen i för många riktningar för den knappt nittio minuter långa speltiden. Pappan ska fritas, vänskaper ska inledas och utvecklas, familjerelationer ska få sin betydande plats och fantasin ska få flöda. Ambitionen väller över men kommer samman till en gedigen och drabbande helhet. Den osynliga flickan synliggör den reella smärtan att leva under ett totalitärt styre.
