Eurogoals, vecka 44: Veni, Vidi, Bergfeldt

Sanningsministeriet på Marieberg griper in när Howlin' Pelle tar bladet från munnen — i underlandet serveras Fat 21.

Det var en kall, klar oktoberdag och klockorna slog tretton: ordinarie sändningstid för reprisen av Carina Bergfeldts talkshow. Jag låg i en säng på Kungsholmen, utanför fönstret tornade DN-skrapan upp sig.

Howlin' Pelle, Märtha Louise och Carina Bergfeldt pratade om MMA när Daniel Nannskog gjorde oväntad entré i studion. Carina Bergfeldt förklarade att han framöver ska ”gräva guld i USA”.
— Jag äter mycket kebab, jag äter precis vad jag vill, sa den forne skyttekungen.

Carina frågade om hans år i Norge. Nannskog sa att det fanns mycket brunost. Märtha Louise skrattade lika hysteriskt som igenkännande. Han berättade att han slutade på SVT eftersom han tröttnade på att jobbet i hög grad gick ut på att sitta hemma och kolla på fotboll.
— Det blev väldigt ensamt, jag blev deppig av det.

Daniel skulle kunna få göra praktik på Eurogoals. Här krävs det inte att skribenten ser någon match överhuvudtaget. Daniel ville veta hur bra koll Howlin' Pelle hade på wrestling ”på riktigt”.
— Om jag säger André, vad säger du då?
— Yes, utbrast Pelle.
— Tack, skrattade Daniel.

I ögonvrån såg jag hur Sanningsministeriets lampor blinkade koordinerat, tre gånger med exakt 1,5 sekunders mellanrum. Daniel, Märtha Louise och Carina ställde sig upp och vände sina blickar mot kameran.
— Krig är fred, sa Daniel.
— Frihet är slaveri, sa Märtha Louise.
— Okunnighet är styrka, sa Carina med ett enormt leende.

Kvar i soffan satt Howlin' Winston Smith. Plötsligt hördes Durek Veretts röst från green room. Men den lät inte alls lika varm och inkännande som när han tålmodigt svarade på Carinas frågor om hans svåra sjukdom.
— Stanna där du är. Rör dig inte.

Allt var en bluff. Durek var varken shaman eller antikhandlare — han var tankepolis. I sällskap av O’Brien släpade han rocksångaren mot Kärleksministeriet.

Jag flydde i riktning Västerbron. När jag nådde civilisationen på andra sidan havet återställde jag grundläggande medvetande genom att dricka en Duvel med Martina. En stund senare ringde min telefon.
— Hinner du ses en sväng?, frågade min kompis Frida.

Bara om det är på en sportbar.
— Perfekt.

Längs Hornsgatan sprang en förförisk liten kanin med klocka och väst. Jag följde efter. Bakom ett elskåp strax väster om Zinkensdamm smet hon ned i ett litet hål. Innan jag hann tänka föll jag längs skåpsluckor, kartor och tavlor in i en mörk restaurang kallad Käk & Bar.
— Åh kära nån, jag kommer bli försenad, skrek kaninen som plötsligt befann sig bakom bardisken.

Jag beställde en funghi med blandad sås (fick ingen sås) och en Fat 21 (fick ett fullt glas). Lokalen var nästan tom. Stämningen upprätthölls av ett par män i 55-årsåldern som lågmält diskuterade matchen över varsin kyld dryck. Den ene bar prästkrage.
— De är jävligt bra, Sunderland, sade den icke kragade vännen.
— Det trodde man inte innan säsongen, svarade den munkaktige monsignoren.

Fat: Privat.

Ställningen var 1-1. Frida gled elegant ned genom kaninhålet och köpte en margarita. Vi pratade om ett nyhetstips hon hade fått från sin tjej. Chelsea-Sunderland tog slut efter ett sent avgörande från prästens favoriter, och avlöstes av Manchester United-Brighton. Vi beställde en öl till. Och en till. Snart behövde Frida gå för att sända nattradio. Hon kastade en hastig blick mot tv-skärmarna.
— Va? Sänder de Premier League här?

Jag är sportkolumnist.
— Spelade Gyökeres? Jag måste kolla min fantasy.

Experten spelar in:

Tes, antites och syntes. Avspark, halvtid och slutvissla. Den här veckan tippar Hegel tre utvalda europeiska ligamatcher.

Örgryte-Kalmar X
— Oerhört spelbart. Örgryte är nostalgi, Kalmar är rörelse. 1-1.

Villareal-Rayo Vallecano 1X2
— Rayo nekar struktur, de nekar förutsägbarhet, de är i grunden det farligaste vi har — ett lag som kan bli utspelade av Häcken och slå Real Madrid. Villareal är rent förnuft. Vad som helst kan hända.

Liverpool-Aston Villa 1
— Ren dialektik.