Kan ett gäng nepo babies väcka Gyllene Tider till liv?
Att skapa en film om Gyllene Tider, bandet som definierade en generation och vars låtar än idag ljuder från varje sommarfest, är en idé så självklar att man undrar varför ingen kommit på det tidigare. Sommartider är en film som lovar att ta oss tillbaka till ungdomens glada dagar, men lyckas den leverera mer än bara nostalgiska ögonblick? Svaret är tyvärr nej.
Låt oss börja med det uppenbara: Per Gessle. Mannen som så många svenskar dyrkar som en musikgud, men vars överskattade låttexter och repetitiva melodier har präglat vår kultur i årtionden. Sommartider är inget annat än en förlängning av Gessles självupptagna universum, en film som inte lyckas göra något annat än att smeka hans redan gigantiska ego.
Filmen följer en grupp vänner som, under en sommar i slutet av 80-talet, finner gemenskap och glädje i Gyllene Tiders musik. Vi möter de typiska karaktärerna: den blyga killen som finner sitt mod, tjejen som vågar drömma större och de obligatoriska sommarromanserna som doftar av saltstänkta klippor och myggspray. Sommartider försöker vara en hyllning till både bandet och en svunnen tid, men hamnar ofta i klichéer och förutsägbara narrativ.
Och vilka är dessa "vänner" som vi förväntas sympatisera med? Ja, självklart är de alla nepo babies – barn till kända och rika föräldrar som har fått sina roller tack vare sina efternamn snarare än sina talanger. Det är som att titta på den svenska kändiselitens släktträff. Vi har Stellan Skarsgårds yngsta som spelar den blyge killen, och Lill-Babs dotterdotter som spelar den drömmande tjejen. Det är en överdos av nepotism som gör att man undrar om det gjordes några öppna auditions överhuvudtaget.
Regin under ledning av Ulf Malmros är kompetent men saknar den gnista som krävs för att lyfta filmen över det ordinära. Det finns en påtaglig känsla av att vi sett det här förut, och att varje scen är designad för att maximera nostalgin utan att tillföra något nytt. Visst, det är roligt att se de gamla kassettbanden, VHS-filmerna och de utslitna jeansjackorna, men efter ett tag känns det mer som en tidsresa utan syfte.
Skådespelarinsatserna är blandade. Några av de unga talangerna levererar trovärdiga prestationer, medan andra känns mer som karikatyrer av 80-talet än riktiga människor. Och varför skulle de inte? De har ju fått sina roller serverade på silverfat. Det är tydligt att filmen försöker fånga den magi som Gyllene Tiders musik en gång skapade, men istället för att fördjupa sig i karaktärernas utveckling eller de samhällsförändringar som pågick, nöjer den sig med ytliga skildringar av en enklare tid.
Manuset, skrivet av Malmros, faller platt när det försöker balansera mellan lättsam nostalgi och mer seriösa teman. Det finns tillfällen då filmen försöker säga något viktigt om vänskap, kärlek och att hitta sin plats i världen, men dessa ögonblick känns ofta påtvingade och saknar den äkthet som behövs för att göra dem minnesvärda. Tre Solar framstår som Gudfadern i jämförelse med detta platta nostalgimissbruk.
Ett av de största problemen med Sommartider är dess brist på originalitet. Att förlita sig så tungt på ett känt soundtrack och förvänta sig att musiken ensam ska bära filmen är en riskfylld strategi. Gyllene Tiders låtar är fantastiska, men de kan inte rädda en film som saknar ett starkt manus och djupare karaktärsutveckling.
Det som dock fungerar i Sommartider är dess visuella stil. Fotot är varmt och inbjudande, med många scener som fångar den idylliska svenska sommaren på ett nästan poetiskt sätt. Men även här finns en känsla av att estetiken är en täckmantel för filmens brister – vackra bilder som försöker dölja avsaknaden av substans.
Sammanfattningsvis är Sommartider en film som lever på nostalgi men misslyckas med att leverera något djupare eller mer meningsfullt. För Gyllene Tiders fans finns det säkert tillräckligt med kärleksfulla blinkningar och musikaliska inslag för att göra upplevelsen njutbar. Men för de som söker en film med verklig känslomässig resonans och insikt i den tid den skildrar, kommer Sommartider att kännas som en besvikelse. Per Gessle, vi behöver mer än bara sol, vind och vatten.
Texten är AI-genererad. Vi kan inte understryka nog hur slumpmässiga alla likheter med verkliga personer, kändisbarn och mångmiljonärer är.
