Johan Lind rekommenderar en film som får honom att somna tolv gånger.
Min hjärna är bränd. Förbrukad. Trasig. Jag snittar nu på 5,5 h telefonskärmtid per dag med effekten att min företagsamhet och koncentrationsförmåga är nere på historiskt låga nivåer. Något måste göras, men vad!? Jag är inte Henrik Schyffert, jag kan inte bara slänga min smartphone, köpa en burnertelefon och skriva en pressrelease om att jag just slängt min smartphone och köpt en burnertelefon för att sen låta mig intervjuas i alla svenska tidningar om att jag slängt min smartphone och köpt en burnertelefon. Förresten gjorde han det redan typ 2015. Och jag vill ju inte göra en Edward af Sillén (sno andras idéer).
Men faktum kvarstår, något måste göras. Nu! För när jag skulle korra den här texten så tappade jag fokus efter första meningen och tog upp telefonen utan att tänka på vad jag gjorde och nu sitter jag istället och scrollar reels på Instagram. Hahaha jävlar vad han ramlade oväntat hårt på sin skateboard! Sen kom jag på det! Bio. Jag skulle gå på bio för att tvinga min hjärna till att hålla sig fokuserad. På bio kan man inte sitta och kolla i sin telefon. Eller det kan man ju, jag har sett folk göra det men det är bara för grovt. Lika illa som att lura gamlingar på pengar eller ge sina vänner jobb genom oklara rekryteringsprocesser när man är landshövding.
Jag såg Megalopolis, av Francis Ford Coppola. Om man bortser från de cirka tolv gångerna jag somnade så var min koncentration på topp. Och det var inte bara filmens fel att jag somnade. Jag jobbade alldeles för hårt för några år sedan vilket, i kombination med att ha ett litet barn i min ägo, gör att jag numera somnar snabbt, lätt och hårt när en film tappar i tempo eller står och stampar. Vilket Megalopolis gör. Ofta. Tolv gånger, ungefär. MEN och detta är ett stort men. Det spelar ingen roll. För när jag satt där i biomörkret insåg jag mellan två powernaps att Megalopolis är 2024 års bästa och viktigaste film. Men inte för vad som händer på duken. Nej, absolut inte, utan för att den faktiskt blivit gjord och existerar, som ett riktigt ting i vår verkliga värld. Det faktum att den överhuvudtaget finns är en påminnelse till mig, till oss alla att min, och din, hjärna inte behöver befinna sig i en nedåtgående förruttnelsespiral. Megalopolis är antitesen till att sitta med sin telefon och scrolla ihjäl sig.
Varför, undrar du min broder i bränd hjärna. För att Megalopolis är gjord av en 85-årig (åtta femma) man som sålde alla vingårdar han ägde för att självfinansiera filmen han skrivit på under 30 års tid och alldeles innan inspelningen skulle dra igång så dog hans älskade fru och trots det så lyckas han fortsätta och på något sätt uppbringa energin som krävs för att regissera en film av det här omfånget samtidigt som han själv, enligt honom själv i en intervju med DN, säger att han inte hade en aning om hur den färdiga filmen skulle bli medan de filmade. Den typen av mod och jävlar anamma måste vara världsunikt? Men tyvärr, eftersom vi lever i de själsligt mest fattiga tider av alla tider sedan människan ställde sig upp på två ben och lämnade savannen, är det ingen som ser den här filmen för vad den är. Eller ser den överhuvudtaget. Salongerna ekar tomma. Just nu är Megalopolis en (ekonomisk) flopp. Och om vi inte gör någonting kommer den bara att bli ihågkommen som en sådan. När den istället är ett unikum. Ett ljus i SoMe-mörkret, en storvulen hyllning till fiktionen, till kreativitet och till skaparglädje. När den är ett modernt mirakel.
Därför är det allas vår förbannande plikt att gå och se den på bio. Om och om igen till varenda spenderad dollar är intjänad. Att den är ganska dålig och att det är måttlig till stor risk att du somnar har ingenting med saken att göra. Francis Ford Coppola förtjänar att hyllas som den kejsare av kreativitet han är. Själv ska jag se den igen imorgon.
