Det är såhär programmet Så mycket bättre borde vara. Istället för att leka, sitta ner och diskuterar sitt konstnärskap. För här är det fokus på musiken. Paul Simon får tala till punkt eller snarare är det han som får föra berättandet framåt. Och han har verkligen mycket att säga. I en snart 60-årig karriär har han hunnit med mycket. Förnyat sig själv musikaliskt, bytt genre och jobbat med en mängd kända och kunniga musiker. Nu har han drömt fram den nya plattan och sitter i sin studio. Perfektionist tycker hans vänner. Som Beethoven har Simon förlorat hörseln på ena örat. Som yrkesman stör det honom, tonerna sitter inte perfekt. Det duger tycker någon men Simon vill ha det så bra som möjligt.
Om det är nya eller gamla intervjuer med tidigare kollegor förstår man inte. Det spelar ingen roll men när dokumentärens längd är uppemot fyra timmar hade man gärna fått djupdykt än mer. Var det enbart att man yrkesmässigt tröttnade på varandra i Simon & Garfunkel eller fanns det en avundsjuka. Och vad kommer denna perfektionism ifrån. Han uppskattar sina fans men vad tänker han egentligen om allt han åstadkommit, alla han påverkat och vad han betytt för folkrocken, världsmusiken och kollegor. Och hur tog han motgångarna i arbetet. Han både kritiserades för olika val och blev sågad konstnärligt. Inte allt nämns. Är det förfarande saker som är känsliga måtro.
Men tre och en halvtimme känns inte som tre och en halvtimme. Paul Gibney förstår vikten i att skapa fart i en dokumentär. Han fastnar inte i Simons studio i Texas utan tar oss med på en resa genom musikhistorien. Filmer varvas med foton och mycket musik. Dokumentären blir lika mycket ett tidsdokument om USA:s nutidshistoria. Dylan, Vietnamkriget, arbetslöshet, politik, kändiselit och vita och svarta. Allt svävar runt Simon. Mäktigt.
