Bröderna Romulus och Remus ammades enligt legenden av en varginna och anspelningen till Alien: Romulus är att en organism hjälper en annan. Eller som de flesta känner till, vi människor används ofrivilligt som värdar för deras befruktning. Det är också namnet på forskningsstationen som en grupp unga vänner finner övergiven i rymden. Fast på en gruvplanet där framtidsutsikterna är små ser de möjligheten att få tag i kapslar för kryosömn för att kunna ta sig därifrån. Men stationen rymmer också något fasansfullt.
Ja, ungdomarna slaktas en efter en. På intet sätt är denna Alien-film nyskapande. Dock väver man in första Alien snyggt. Ridley Scott har fungerat som producent och hans ande svävar tydligt över produktionen. Visuellt och i musik förs man i tankarna 45 år tillbaka i tiden.
Caliee Spaney, senast i Civil War, i huvudrollen som Rain är charmigt tuff. Ingen arvtagerska till Sigourney Weaver men hon tar kommandot när det behövs. Annars är det spring, skrik och lite mer slakt av övrig ensemble. Äckliga scener imponerar men skrämmer inte. Och man undrar, varför är digitalt gjorda ansikten av skådespelare så pass ofta billigt utförda i filmer med en stor budget. Som i exempelvis Rogue One: A Star Wars Story eller senaste Indiana Jones and The Dial of Destiny. Man lurar ingen med att göra ett dåligt arbete.
I synnerhet när det i Alien: Romulus finns mäktiga scener av rymden och liknande snygga, ruffiga design som i synts i flera av Scotts produktioner som utspelar sig i framtiden. Rostiga verktyg och skavda kanter på dörrar går alltid hem. Själva ansatsen av Fede Alvarez, som tidigare gjort den obehagliga skräckisen Don't Breathe, väcker ett visst intresse. Det är okej att låna och det verkar råda en nostalgi i Hollywood av en svunnen tid. Men spännande blir det aldrig.
