I långfilmen Serietecknaren återvänder Simon Gärdenfors till det berömda Knulla barn-drevet, som han jämför med det charmiga klocktornet i nordvästra Italien.
Simon Gärdenfors lägenhet är renare än operationssalarna på universitetssjukhuset i Zürich. Hans humor är inte lika välstädad. Eftersom han kände på sig att inget filmbolag skulle vilja ta i manuset till debutfilmen Serietecknaren med tång crowdsourcade han en halv miljon kronor och gjorde den grövsta svenska komedin någonsin. Några veckor efter premiären bjuder han mig på en Hawaii Gay Club i sitt vardagsrum. Drinken, som innehåller Malibu, Passoã och lemonad, har han också skapat utan hjälp av Svenska Filminstitutet.
Biobesökarna hinner knappt sätta sig ner innan du avslöjar att du äter chokladpudding till frukost varje dag. Hur kom du fram till att chokladpudding är hörnstenen i varje nyttig frukost?
– Jag brukar räkna kalorier och tänker att 100 kalorier är lagom till frukost om man vill hålla en låg kalorikurs. Chokladpuddingen innehåller 90-100 kalorier och kommer i enportionsförpackningar. Eftersom jag lider av det jag kallar ”Gardenfors syndrom” kan jag inte hejda mig från att äta upp en hel förpackning när jag väl öppnat den. Därför måste jag välja mat som kommer i små tätt förslutna förpackningar.
Tycker du inte att det är pinsamt att komma ut som storkonsument av chokladpudding inför kassörskorna i mataffären?
– Nej, jag har faktiskt inte ens tänkt på att det skulle kunna vara pinsamt. Vissa färdigrätter har så låg status att jag känner en viss skam när jag köper dem, exempelvis de där röda Findus-frysrätterna. Men när jag köper chokladpudding är jag helt skamlös.
De kanske bara tänker att du förbereder ett barnkalas?
– Kanske. Fast det är sådan där Propud, med protein i. Det brukar jag inte tala särskilt högt om. Det är roligare om folk lever i villfarelsen att det är Jacky.
Då begick du precis ett enormt misstag.
– Ja, men jag tror på någon form av ärlighet. Att avslöja pinsamma grejer om mig själv är ett av mina modus operandi när jag gör underhållning.
Det verkar så jävla krävande och svårt att göra en långfilm, inte minst på egen hand. Vad fick dig att våga tro att du kunde ro det i hamn?
– Det började med att jag såg mina komikerkollegor Henrik Nyblom och Petter Bristav göra sketcher på Youtube. Bildkvaliteten var så hög att det kunde varit tv-produktioner. Eftersom det gick att göra med en billig kamera tänkte jag att man borde kunna göra en hel sitcom, som jag drömde om. När jag hade gjort sitcomen Mina problem tänkte jag att det borde gå att göra en långfilm också.
Hur tydlig vision av vad du ville göra hade du när du började skriva filmen?
– Jag visste att det skulle vara en mer eller mindre självbiografisk komedi i samma universum som Mina problem. Först skrev jag bara storyn om DC-Bengan, en serieförläggare som omgärdas av pedofilrykten, som jag vill intervjua till en serieroman. Men den räckte inte till en hel film, så jag skrev en ny version där jag la till Knulla barn-drevet och läste igenom alla skämt jag någonsin skrivit för att få inspiration. Det var väldigt många skämt om pedofili, sexuella övergrepp mot barn och annat smått och gott.
Hade du några betänkligheter kring att skildra drevet? Du borde väl vara trött på att få samma frågor från journalister om och om igen?
– Det är ju lite av ett lyxproblem, man ska vara glad att någon bryr sig och ställer frågor om det man gör. Det är klart att det kan bli lite repetitivt, men om man jobbar på turistkontoret i Pisa får man svälja att folk vill se det lutande tornet. Det funkar inte att bara gå runt och tänka på att Pisa har så mycket annat att erbjuda.
Visst regisserade du också?
– Ja. Adam Hilario, som regisserade Mina problem, är väldigt bra på teknisk regi. Jag tyckte det var skitjobbigt att göra scener där någon går in i ett rum och ska börja prata samtidigt som någon ska något annat. Det var svårt att hålla koll på vad alla skulle göra och när för att det skulle stämma med tagningarna innan, samtidigt som jag skulle skådespela själv. Adam hade inte tid att regissera hela filmen, så jag löste det med att det är väldigt många scener där alla bara sitter ner och pratar med varandra. Till och med då tyckte jag att det var jobbigt när någon lyfte en kaffekopp.
Det var långa dagar, antar jag?
– Det var någon dag då vi bara filmade mitt brevinkast i en hel dag till en sekvens som är en halv sekund i filmen. Kameramannen hade köpt en ny slider och ville ställa in den så att kameran åkte perfekt mot brevinkastet. Men det ser bara ut som en digitalzoom, som man kan göra med en vanlig kamera utan slider.
Du har beskrivit filmen som den grövsta svenska komedin någonsin. Hur ser konkurrensen ut?
– Yrrol är kanske den främsta utmanaren. Blackfacescenen i Yrrol var kanske inte så kontroversiell då, men det är nog vissa som skulle haja till mer över den än många av peddoskämten i min film. Det finns säkert en massa 80-talsfilmer med omedvetna rasistiska inslag. Serietecknaren är lite mer medvetet grov.
Samtidigt är det väl mest är människor som vet vad de ger sig in på som ser filmen, till skillnad från låten som var lättare att snubbla över, och att de som verkligen skulle kunna bli upprörda inte kommer se den. Är det skönt eller hoppades du på mer ramaskri?
– Det är nog inte för sent. Men när man ser filmen tror jag att man vaggas in i vår humor. Det blir inte samma chock när man får höra hur vi resonerar som om man lyssnar på Knulla barn och får de grova raderna serverade direkt. Filmen kokar grodan långsamt, så jag tror inte att det kommer bli något ramaskri. Men det är klart det hade varit kul med ett nytt drev. Filmen hade blivit mer ikonisk om den blev totalförbjuden. Det var faktiskt en person som stormade ut från visningen i Växjö.
Har någon annan blivit sur?
– Nej, inte speciellt. Det var några kompisar som tog med sina partners till premiären i Stockholm. Deras respektive var chockade över att någonting kunde vara så grovt. Det kom också några släktingar till mig trots att jag förvarnade dem om att de kanske inte borde se den. De var bara tysta efteråt.
Det är en recension i sig. Det är inte så vanligt att man ser en släkting göra något man verkligen gillar och sedan håller käften om det.
– Precis. Det var en 14-årig kille som gjorde praktik i studion där vi la på de visuella effekterna. Vi spelade bara upp korta klipp från filmen, men det är våldtäktsskämt i nästan varje scen. Då tänkte jag ”Det här låter ju fruktansvärt”.
Funderade du ens på att försöka få konventionell finansiering?
– När vi hade filmat ungefär en tredjedel var det en producent som försökte få stöd från Svenska Filminstitutet, men kammade noll.
Tvekade du på att ha med något av skämten?
– Jag kommer inte på något som sticker ut. Tyckte du att något var grövre än de andra?
Kanske när du imiterar en kines.
– Det har jag märkt i biosalongerna också, att folk försöker kväva sina skratt lite där. Men det är en av folkgrupperna som folk inte blir så arga när man driver med.
Oroar du dig alls över att din humor ska straffa sig socialt?
– Jag är ganska luttrad. Den här gången sa till och med min mamma att hon ska se filmen även om hon inte tycker det är roligt med skämt om pedofili. De flesta av i min närhet har samma humor. Jag kan inte vara nära vän eller ihop med någon som inte gillar grovt rasistiska skämt. Men jag har ju gränser, även om de ligger långt bortom genomsnittsgränsen.
Vad blir nästa projekt?
– Först ska jag lägga in en extra växel med ståuppkomiken. Sedan har jag lite lösa planer på att skriva en roman. Det är den enda formatet jag gillar som jag inte provat själv än. Jag har gjort tecknade serier, musik, poddar, sitcom, långfilm, radio och lite allt möjligt.
Sedan återstår bara porr?
– Jag konsumerar faktiskt inte jättemycket porrfilm.
Det är där skon klämmer?
– Nej. Jag tycker att man ska göra sådant som man själv hade velat se eller läsa, till exempel. Om jag inte gillar opera ska jag nog inte sätta upp en opera. Man kan tänka att jag i så fall borde göra en operaföreställning som jag hade uppskattat själv, men det finns ingen sådan operaföreställning. Det är samma med porr.
Läs även: Serien om Simon Gärdenfors problem ger honom nya problem
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 03, 2025.
