Bill Goodfellowe (Sean Bean) leder den brittiska insatsen för att oskadliggöra vargstammen utanför irländska Killkenny. Läget i det annekterade Irland är ansträngt och splittringarna tar sig även in i hemmet. Bills dotter Robyn (Honor Kneafsey) är nämligen en så kallad wolfwalker. Ett väsen som förvandlas till varg när sömnen anländer.
Wolfwalkers är den fjärde långfilmen från den irländska animeringsstudion Cartoon Saloon. The Secrets of Kells, Havets sång och Den Osynliga Flickan blev allesammans Oscarsnominerade för bästa animerade film.
Filmen är fantasieggande och estetiskt ambitiös. Påsen med knep och tricks vänds upp och ner redan från ruta ett: split screens, byten av bildsnitt och psykedeliska visualiseringar utgör en vågad fasad. De irländska skogarna kommer till liv i brunt, gult och rött i platta kompositioner som ger filmen en sagolik bilderboksestetik. Det är läckert och tvingar åt en ens uppmärksamhet.
Men stilgreppen är också spretiga, inkonsekventa och försöker med desperation att spackla över en sprucken och svagt uppbyggd handling. Händelseutvecklingen återanvänds från dussintalet filmer, men kanske mest känd från Avatar: en från den förtryckande makten lierar sig med en hårt utsatt ursprungsbefolkning. Det är inte särskilt spännande den här gången heller.
Filmen lyckas på samma gång vara för enkelspårig för att tillfredsställa på ett sofistikerat plan, men för rörig och överproppad med vågad estetik för att kunna vara ren eskapistisk underhållning. Det är inte utan man undrar vem filmen är tänkt för. Förutom Oscarsjuryn då.
