Paper art: Ollanski, Fotografi: Caroline Wimmer
Hamburgare, tacos och korv. Är det en slump att den trendigaste maten bara är tillkrånglad barnmat? Björn Werner undersöker.
Barnmaten har segrat. Rätter som en gång bara gick att hitta på den snart utdöda barnmenyn har de senaste åren förvandlats till finsmakarmat. En hamburgare är inte längre en snabbstekt grå djupfryst köttplatta toppad med "amerikansk dressing". Det är 70 procent högrev, 20 procent bog, 10 procent hängmörad ryggbiff. Grovmalen och instoppad i en specialdesignad semmelbulle. En taco är inte längre ett gult majsskal och 400 gram blandfärs upphottad med "tacokrydda", det är ett långkok toppat med koriander och lime. En korv är inte längre en slangformad förvaringsplats för oätligt djuravfall, det är en varsamt smaksatt köttprodukt från högvilt, handstoppad av Edward Blom.
Från utmattade småbarnsföräldrars hemliga vapen mot kräsna barnmagar till avancerade recept i färgglada livsstilsreceptböcker från Grandpa i överstylade singelhushåll. För att finna svar på varför den yngre delen av den blivande svenska kultureliten tycker att det känns rimligt att svettas över heta grytor i köken runtom på Södermalm i Stockholm, i Linné i Göteborg och kring Möllan i Malmö för att få till den mest autentiska barnmaten, får vi börja med en tillbakablick.
Att krångla till saker för att markera status är nämligen ingen ny företeelse, tvärtom är tillkrånglande en hörnsten i mänsklig civilisation. Ända sedan någon för 10 000 år sedan i Tigrisdalen kom på att man kunde beskatta folk istället för att odla maten själv har personer i liknande ställning känt sig tvungna att befästa sina högre positioner. Givetvis i första hand med våld, men också med finess. Ta bara en sådan sak som att sluta proppa i sig mat direkt från grytan med händerna till att äta från små separata tallrikar med verktyg i metall. Tillkrånglingen dyker upp överallt där det går att göra vardagslivet lite mer omständligt – och därmed mer sofistikerat – än det är för gemene man. Ett mer subtilt och konstruktivt sätt att säga ”jag har mer pengar och tid än du har, alltså är jag lite bättre”.
Vi bevittnar alltså en ny generation elitister träda fram på scenen genom att muta in ett område alla trodde var banalt och enkelt och göra det till något som direkt signalerar att man känner rätt folk, lyssnar på rätt podcasts, följer rätt Twitter-feed, men utan att behöva skrika det rakt ut. 2013 säger en hängmörad hamburgare mer än tusen ord.
Men frågan kvarstår. Varför barnmaten? Den observanta påpekar i det här läget att de flesta rätter som nämnts också är amerikansk skräpmat. Mat som tex-mex och burgare har länge haft en mer avancerad kultur och tillagningsmetod i USA än den haft i Sverige, men har nu äntligen hittat sin väg hit, kan man tänka. Är barnmatshypen egentligen en USA-hype i förklädnad?
Nej. Visst, det är allmänt känt att USA i praktiken är Sveriges enda kanal vad gäller mattrender. Men den amerikanska, barnkompatibla skräpmaten hittade över Atlanten bra mycket tidigare än kocken på Flippin’ Burgers åkte dit som en självutnämnd Christoffer Columbus. Hamburgaren seglade över på femtiotalet, tex-mexen på nittiotalet. Korven, den har vi haft här hela tiden i olika, mer eller mindre märkliga, format.
Det sena nollnolltalets barnmatstrend handlar alltså lite eller inget alls om USA. Det handlar om den nya eliten som sådan. Om ett allt mer ekonomiskt polariserat samhälle, med ökande klyftor mellan rika och fattiga. I en sådan värld ser fler och fler personer med en uppväxt i en stillsam medelklassmiljö sig plötsligt vara mycket högre upp på toppen av pyramiden än deras föräldrar, som levde i en värld där skillnaden på en arbetarlön och en chefslön med dagens ögon i princip var symbolisk.
Denna nya medelklasselit ser sig dock fortfarande inte som överklass, trots att kvadratmeterpriserna på Södermalm och Östermalm i Stockholm snart konvergerar till samma nivåer av absurd dyrhet. Deras barndomsminnen är inte från herrgårdar, gamla pengar, gamla vanor, självklar stil. Och det finns heller ingen nyrik längtan att bli något man inte är, det behövs inte. Att ta över den gamla överklassens livsstil vore lika sjukt som att be dem att bli japaner. Därför tittar de till sig själva och sina egna minnen. Det som fram tills nu utgjort deras liv. Det är det som ska återskapas och krånglas till i en ny skepnad.
För krånglas till, det ska det alldeles oavsett. Hur skulle det annars se ut? Innerstadsborna är ju inte som de mindre bemedlade kusinerna på landet. De är ju inga svennar. Här röstas det inte på Sverigedemokraterna. Här tittas det inte på Melodifestivalen. ”Vi åker till Burma i år, Thailand känns lite gjort”. Hur skulle det då se ut om det plötsligt bjöds på barndomens halvfabrikat hemma? Frysta burgare? Santa Maria-tacos? Kan det bli mer ingrott?
Alltså måste köttet till burgarna inhandlas från tre olika slaktare. Brödet bakas fluffiga i egen ugn. Tacos ska vara mjuka och koriandern köpt hos asiaten på hörnet. Köttfärssåsen måste ha kokat i fem timmar och helst heta ragú. Det ska vara hemtamt, men det måste vara krångligt. Fernissan mot svennigheten måste upprätthållas.
Frågan är därmed inte om pastagratäng, fiskpinnar, stuvade makaroner och falukorv blir trendigt. Frågan är när. ■
Texten har tidigare publicerats i Nöjesguiden #7 2013
