Stockholm stadshotell

Stockholm stadshotell försämrar din kvinnosyn och privatekonomi. Men det är det värt.

Min vän och jag kliver in på Stockholm Stadshotell, fyrtiofem minuter före vi har bokat tid. Det enda jag vet om stället är att en annan vän sagt: "Det är samma snubbe som har Nizza.” Orden fick min kropp att reagera fysiskt. Hovmästaren möter oss som en byfödd portvakt ur en roman från en tid då tågpersonal fortfarande bar uniform och jag får känslan att vi ramlat in på restaurangen i SVT:s kostymdrama Vår tid är nu. Hovmästaren vill säkerställa att det finns plats för oss i baren innan bordet är redo. Vi förklarar att vi är två vuxna män som klarar att stå en stund utan att gripas av panikångest. Han nickar och lämnar oss i baren, två killar mitt i livet, men i en annan epok.
Stockholm Stadshotell öppnade nyligen på Björngårdsgatan, en adress som åtminstone i mitt huvud för tankarna till fatöl, tjack och piss från klientelet som tvingats bort från fatbursparken. Det Södermalm som knappt existerar längre, men som fortfarande vibrerar i asfaltens sprickor. Namnet? Ett genidrag. Hur kunde ingen ha tagit det tidigare? Det låter som något som alltid funnits, en institution eller ryggmärgsreflex.

Huset byggdes på initiativ av änkedrottning Josefina av Leuchtenberg, som ett hem för "mindre bemedlade fruntimmer af ståndsklassen”, på 1870-talet. En välvillig men smått paternalistisk idé om välfärd, långt innan folkhemmet. Senare blev det sjukvårdsutbildning. Efter pandemin stod det tomt, planen var att det skulle bli hotell redan 2020, men Citybanans tunnlar gjorde bygglovet till en segdragen historia.
Jag försöker få bartendern att bekräfta min historia, men han bara skakar på huvudet och frågar om vi vill flytta notan till bordet i restaurangen samtidigt som det tredje benet i sällskapet, lite tjejförsenad dyker upp i baren. Mina ögon har fastnat på en stor skinande blå flaska som står som på piedestal. Den talar till mig. Bartendern berättar att det är en väldigt fint destillerad och dyr Eau Du Vie. Mitt sällskap ger mig en blick som jag känner igen. Den säger ”ge fan i att beställa den där!”.

Hovmästaren för oss till bords. Soffan i matsalen känns som en gamingstol för 1900-talets industrialister. Jag hittar på en teori om att den designats för att fulla gubbar ska kunna sitta rakt med bra hållning inför unga tjejer. När jag sjunker ner i den känner jag mig som en riktig grosshandlarkung.

Jag bestämmer mig för att tala och leva som en gammal grosshandlare. Väntan på menyn är det enda tillfället då servicen på Stockholm Stadshotell inte lever upp till sin svansföring. När den väl kommer beställer jag, utan att öppna den, en runda med tre glas av spriten i den dyra skinande blåa flaskan, inga bromsklossar tack. Jag behöver tyvärr förklara för den unga servitrisen att jag menade utan is.
När jag bläddrar i menyn noterar jag att drinklistan är uppdelad i Served Up, Rocks Low och Rocks High, en lika inbjudande som klassisk inramning, men eftersom vi redan beställt sprit letar jag mig vidare till vinlistan. Föga förvånande är det en väldigt klassisk sådan, med franskt fokus. Jag känner hur snålvattnet nästan rinner när fingret dansar mellan raderna med vita viner, innan stannar vid en Chassagne-Montrachet 2022 för 1550 riksdaler. 

Min tjejförsenade vän föreslår att vi ska dela på några rätter, men sådant sossigt beteende är ingenting man sysslar med på en sån här anrättning, åtminstone inte i tidsepoken där min hjärna befinner sig. Varsin förrätt och varsin varmrätt är det enda rimliga. 

Våra förrätter blir spaghetti med Amalfi-citron, oxtartar med pickles och rockavinge meunier. Eftersom jag hamnat i min grosshandlarpyskos har jag, för att inte verka som en byfödd, redan låtit en sökmotor avslöja att den sistnämnda är en fisk. Till huvudrätt beställer vi pocherad torsk, pärlhöna med pommes Anna och grillad röd mulle.

Vinet smakar smält smör med toner av aprikos och kanderade persikor, vilket ger två av tre i sällskapet gåshud. ”Det här kommer passa till allt vi beställt, oavsett vad vi hade beställt”, konstaterar jag. Ungefär ett glas vin senare anländer förrätterna till bordet och blir upphov till ett tjafs kring om pastan är perfekt eller bara nästan perfekt al dente. Fisken är odiskutabelt perfekt stekt och min oxtartar kommer med tillbehören i juliennebitar, en läromästares verk. En i sällskapet väljer att lätta på trycket, kommer euforiskt tillbaka till bordet och meddelar att det var ordentligt tryck i kranen. ”Det borde du skriva om i din text”, säger han med en idiotisk uppsyn. 

Också huvudrätterna levererar på hög nivå. De två fiskarna är utsökt tillagade. Min höna med pepparsås omfamnar mig som en varm, trygg smörig brun filt. Det enda man skulle kunna anmärka på är priset, vilket är aningen högt med tanke på var vi befinner oss geografiskt. Smakmässigt däremot är det hög klass rakt igenom. 

Lagom till notan händer det. Notiser från vänner jag glömt. En ström av samma fråga i olika varianter från huskvinnor och flyktiga förbindelser: "Vad gör du efteråt?". Det finns ett buzz kring det här stället. Tydligen blir man sexigare bara av att kliva in här. Inte mig emot.

Vi kliver ut på gatan med nytt självförtroende, den sortens självförtroende som bara en grosshandlare kan besitta. Jag har kanske inte ätit en historisk epok, men jag har upplevt den. Älskat den. Eventuellt har jag tillskansat mig en aningen värre kvinnosyn, men är det så fel? C’est la vie.