När alla riktar sina ögon mot Miriam Bryant vill hon rikta sin egen blick bort från sig själv. Nöjesguidens livscoach för dagen berättar om nya albumet Okej att dö, självacceptans och att hitta Gud i grannens katt.
Det har varit ett riktigt skitår, säger Miriam Bryant när vi ses i lunchpausen under repetitionerna för hennes kommande turné. Världen står i lågor, och det gångna året har hon bearbetat sorgen över sin storasyster som gick bort i cancer sommaren 2023. Det har också varit ett år där hon grävt ner sig i jobb och gjort klart sin fjärde fullängdare Okej att dö, som kommer ut i månadsskiftet. Mellan studiosessioner har hon också hunnit träffa Finlands president Alexander Stubb.
– Det är en konstig historia. Han skrev till mig på Instagram och frågade om jag ville sjunga för det finska kungahuset som var på statsbesök i Göteborg. Så jag gjorde det, och då hängde vi lite grann. Sedan har vi blivit bekanta på något sätt.
Han slajdade alltså in i dina DM:s?
– Det är literally det som hände. För oss i Sverige är det ju mest en kul grej, men när jag pratar med mina finska kollegor tycker de att det är helt stört.
Medan hon får sin lunch serverad passar bandet på att prova scenkläder, och replokalen omvandlas helt plötsligt till ett omklädningsrum.
– Idag känns det som att allt börjar falla på plats. Jag har dock varit så tveksam inför vartenda beslut, så det är skönt att ha ett så grymt band som man litar på. Jag har haft en paus från att spela live, och nu inser jag att stämbanden också är en muskel som måste hållas igång, säger hon.
I februari ska Okej att dö ut på vägarna. Hon beskriver skivans ljudbild som mer elektronisk och experimentell än på tidigare skivor, och hon har även arbetat mer konceptuellt med karaktärer denna gång. Den gode, den onde, den feminina och den autentiska är ingen ny Sergio Leone-western, utan aspekter av Miriam Bryants personlighet som vi får möta på albumspåren. Titeln och albumet, berättar hon, har onekligen präglats av hennes systers bortgång, även om hon kanske inte förstod det själv till en början.
– Jag gjorde en intervju med… var det Jan Gradvall? Han skrev något i stil med ”Miriam Bryant släpper ett album om sin döda syster”. Då tänkte jag att det inte alls stämde, men nu har jag förstått att det genomsyrar albumet tematiskt. Det är mycket om döden och livet, himmel och helvete och demoner och änglar. Jag har jobbat mycket med stora penseldrag.
Jag tänker att det är omöjligt att det inte präglar den kreativa processen när någonting så pass stort händer i ens liv?
– Ja, det letar sig in i alla ”nook and crannies” på något sätt.
Jag upplever att mycket av din musik handlar om självacceptans. Kan du känna igen dig i det? Och vad betyder det ordet för dig?
– Det kan jag absolut göra. Det är ju någonting jag kämpar med, och jag har kanske inte blivit 100 procent trygg i mig själv än. Det är lätt att hamna i situationer där det skaver om man är van vid det, för då blir de situationerna trygga på något sätt. Men jag jobbar jättemycket med att acceptera och identifiera vad det är jag försöker återskapa i de situationerna. Varför kan jag inte låta mig själv må bra liksom?
Acceptansen, är det något man bara hittar en dag, eller är det en konstant process tror du?
– Jag tror egentligen att vi är programmerade känslomässigt på olika sätt. Och sen så kan ju stora trauman förändra ens grundinställningar. Men jag tror att acceptans är nyckelordet, snarare än förändring.
Jag brukar inte ha nyårslöften, men jag har tänkt att jag ska bli bättre på att vara snällare mot mig själv i år. För det är ofta där det spricker, att man går runt och kallar sig själv för idiot.
– Jag känner verkligen igen mig i det också. Jag kom inte iväg till tandläkaren imorse ”pga anledningar”. Jag försökte ringa och säga att jag var sen, och tänkte bara ”aagh du är så värdelös som inte ens kan ta dig till tandläkaren”. Sedan löste det sig ändå, men ibland är det också okej att inte få ihop det.
Ja, man måste ge sig själv en klapp på axeln även när det inte går bra.
– Ja, men kanske också fråga sig själv oftare vad som funkar för en. Man kanske ska vara mer som de där Instagramkontona som bara rapporterar om positiva saker som händer i världen. Det kanske är en algoritm inom sig som man behöver ändra.
Följer du de kontona?
– Nä, jag sa det mest för att ungdomarna skulle förstå vad jag pratar om.
Jag frågar Miriam Bryant om hon har några knep för att få sig själv på bättre humör, och hon plockar upp sin telefon. Hon vill visa en sida hon sparat under fliken ”terapiskit”. Den handlar om Glimmers, ett uttryck jag inte känner till sedan tidigare. Glimmers är motsatsen till triggers, det vill säga saker som sätter igång positiva känslor i kroppen. Exempel på glimmers som kan förgylla vardagen är ”To be with someone you love” och “To feel the sun on your skin”.
– Det är enkla grejer liksom. Jag tror att vi är för bra på att skita i de sakerna och stressar istället upp oss över allt som är dåligt. Men ögonblicken där man är emotionellt reglerad – det är väl att vara lycklig?
Ja, eller nöjd i alla fall. Det kanske är bra att försöka grotta ner sig i de bra känslorna också?
– Ja, ett delmål för året kanske är att vara lite mer närvarande i sina känslor. För man kommer ju inte må dåligt 24/7 liksom. Det kan ju räcka med att ta en klunk kaffe på morgonen och tänka ”fan, vad gott det var”
Precis. Eller att kolla på gulliga hundar på stan.
– Verkligen. Men det är en sjuk grej i västvärlden att vi ska må bra hela tiden. Vad är det för jävla krav egentligen?
Du nämnde att det är mycket religiösa motiv på ditt nya album. Vad har du för relation till religion?
– En bättre fråga kanske hade varit ”vad har du för relation till ditt ego?”. Jag tänker att det handlar om exakt det vi pratat om, att man är så negativt laddad hela tiden. För mig bottnar det i att vara självcentrerad, och vad har fungerat för folk historiskt sett? Det blir omöjligt att inte hamna i det religiösa – idén om att lämna över sig själv till något större och bli fri från sitt ego. Det måste kanske inte vara Gud, utan kan lika gärna vara grannens katt – eller musik för den delen.
Det har varit mycket i nyheterna om att Jesus kommer vara superhipp bland unga 2025.
– Jag har hört det. Vad sjukt alltså, tänk om jag verkligen är on point med den här plattan då?
Ja, det känns ju så. Jag tycker att den trenden är intressant. Jag kan förstå att folk söker sig dit, och känner själv att det hade varit skönt att sluta tycka att man är så jävla viktig på något sätt – och att hitta någon mening med allting.
– Ja, och min bild av religion som system är så förknippad med amerikanska södern och patriarkala förtryck. Men egentligen handlar det ju om gemenskap och att det är viktigt för oss att göra saker för andra människor. Vem bryr sig om vem jag är eller att jag gör musik i det stora hela liksom?
Jag ska inte likna att vara popartist med att vara en religiös figur, men samtidigt skapar du ju mening för andra som lyssnar på din musik?
– Kultur är ju jävligt viktigt, och det tycker inte jag är någonting som man ska minimera. Jag har sjungit på två begravningar i mitt liv, och det har aldrig varit så tydligt för mig som då hur viktig min roll är. Men det är inte jag som är i fokus då. Snarare är det musiken i sig som folk kan samlas kring.
Jag har också gjort det, och kan känna igen mig i det.
– Blir du nervös när du spelar på begravningar?
Skitnervös. På ett bröllop kan man spela fel, och folk kommer ändå tycka att det är toppen.
– Jag fattar vad du menar, men du har ju samma funktion på båda tillställningarna även om omständigheterna är olika.
Blir du nervös?
– Det är klart att jag blir det, men nervositet handlar också så mycket om självcentrering. I slutändan är det ju inte någon som lyssnar som är min fiende liksom, oavsett om det är en begravning eller en av mina konserter. Som artister är vår roll i samhället att förmedla och förhöja en känsla. Om man inte är Bob Dylan, och det är jag ju verkligen inte.
När jag har lyssnat på intervjuer med dig känns du väldigt personlig, och jag kom på mig själv med att tänka att det är som att jag känner dig redan. Men det gör jag ju inte. Händer det dig ofta?
– Ja du, jag vet inte. Jag har ofta bra snack med folk jag träffar, men verkligen inte med alla. Det är klart att det händer, men det är ju bara för att jag är kändis liksom. Det är ju bara en fördel för mig om jag verkar skön i de intervjuerna i så fall.
Du är inte Bob Dylan helt enkelt?
– Det hade kanske varit lättare om jag hade verkat mer timid och privat, men nu är jag ju som jag är, haha.
Händer det att du vaknar upp med bakisångest och känner att du har delat med dig av alldeles för mycket kvällen innan?
– Det är ingen idé att jag tänker så, för då gräver jag bara min egen grop. Jag sitter ju alltid och berättar om privata och personliga grejer. Men vad fan, det är väl skit samma. Folk är för självupptagna för att bry sig om det. Om du sitter dagen efter och tänker ”fan, varför sa jag det?” så lovar jag att den andra personen sitter och tänker samma sak, och inte ”varför sa han så?”.
Då har du kommit ett steg längre än jag har.
– Varsågod, haha. Men det är för att jag ägnat så mycket tid till att tänka på sådana saker tidigare. Jag är väl dum i huvudet och kommer ångra saker, helt enkelt.
Finns det saker du inte gillar att prata om?
– Det finns absolut saker som jag inte gillar att snacka om, men de håller jag för mig själv. Det är en bra avledningsmanöver att vara öppen av sig, för då frågar folk aldrig om hemlisarna.
Många artister har ju använt sig av karaktärer och personan…
– Va!? Jag trodde att jag var den enda!
Precis, David Bowie? Vem är det?
– Åh nej, nu måste vi ändra allt!
Haha. Nej, men jag tänker att de gjort det för att dölja sig själva, och jag upplever att du gör tvärtom och istället framhäver dig själv genom dessa karaktärer?
– Ja, precis så är det. Jag använder ju de här karaktärerna för att visa mer av mig själv.
Finns det andra karaktärer inom dig än de du visar på skivan?
– Ett tag hade jag med alldeles för många karaktärer och behövde skala ner. Men det finns en karaktär som har tvångströja på sig, som symboliserar att bli lite knäpp och börja hitta på scenarion i huvudet.
Vi kanske alla har de här olika karaktärerna inom oss?
– Jag tänker att vi alla kan vara giriga, själviska eller självgoda. Det är ju mänskligt att vara det ibland, och de sidorna beskriver ju inte dig som person. Det är väldigt högmodigt att tänka att du är en rakt igenom god person.
Nej, det har tagit ett tag för mig att landa i det.
– Och där är vi åter igen tillbaka vid självacceptans – cirkeln är sluten.
