Bambi

Vi är tre killar som har sett fram emot den här kvällen länge. En har skaffat barnvakt och en har en anledning att undvika sina svärföräldrar och så undertecknad. Med andra ord så ligger en toppenkväll framför oss, eller rättare sagt så är vi halvvägs in i den. Åtminstone rent promillemässigt. När vi ramlar in genom dörren och ner för trappan på Bambi vid Bjurholmsplan möts vi av en stimmig stämning och fler ängsliga killar än vad någon annan svensk restaurang med så få kvadratmeter och så orangea väggar någonsin tidigare inrymt. 

Jag lyckas snabbt lokalisera hovmästaren och säger att vi har en bokning, för det är något som behövs på Bambi som enligt ägarna själva är fullbokat varje jävla kväll. Till min besvikelse får vi ett litet bord precis vid ingången till toaletten, inte ett sånt där härligt bord med halvmånesoffa. Det är väl inte hela världen men att sitta vid runda bord med halvmåne soffa hade definitivt varit med om jag skrivit en bok om livets alla små njutningar. 

Hela menyn är på franska, lite pretentiöst men förväntade mig heller inget annat av en restaurang som forcerat visar på Instagram att man läser Michelle Houellebecq. Själv har jag spelat DuoLingo hela hösten i hopp om att kunna imponera på en tjej på rivieran i sommar (Jag kommer inte ha råd att åka dit) men trots att den där irriterande ugglan visat mig en brinnande tumme upp i 148 dagar lyckas jag inte förstå om skreikind är franska eller ett svenskt undantag på kvällens meny.

Jag börjar med att beställa in sex ostron, en i sällskapet försöker hejda men jag säger att nu håller du käften och åker med på resan. Fantastiska ostron inget jävla Fine de Claire säger jag. Det här är Fine de Claire, säger min kompis som kan betydligt mycket mer om ostron än mig. Jaja säger jag och min vän försöker beställa en flaska vin, men tydligen hatar de att sälja flaskor här, de vill sälja oss en karaff eller naturvin på tapp. Till slut får min vän som är utbildad sommelier följa med in i vinkällaren och kommer tillbaka med en vit chardonnay som servitrisen säger påminner om en Montrachet. Vilket den också gör, eftersom det är en dyr vit bourgogne. 

Vi tar även in någon typ av friterade bollar som jag inte minns vad de heter, de smakar gott men är inget direkt man tackar kocken för. Det vägs dock upp av att servitrisen samtidigt kommer in med en runda vodkajärn varpå jag skriker “måste leva life” rätt ut. Näst ut på vår kulinariska resa är en Tarte Tatin med schalottenlök istället för äpplen, en rätt som imponerar mycket mer smakmässigt än de friterade bollarna. Den är perfekt salt och har en mycket balanserad umamismak som lägger sig som en skön varm filt över oss.

Jag har envisats med att beställa in Foie Gras trots att ingen annan i mitt sällskap är sugen men alla blir positivt överraskade, det är bra kvalité och presentationen är precis som den ska vara på en genuin fransk restaurang, avskalad. Det är dags för huvudrätt och vi har bestämt oss för att dela på en entrecoté och en lax, vilket innebär att mina vänner får varsin maträtt på en varm tallrik och jag får lägga upp min mat på en brödassiett som ett litet barn.

Köttet är perfekt medium rare och smakar helt underbart. Självklart serveras det  med pommes och en sallad med vinägrett. Exakt som det ska vara i Frankrike. Min vän med laxen stoppar in en gaffel från sin tallrik i munnen på mig. Även denna överraskar med både kvalité och hantverk. Laxfilé, potatis och en sån vit sås från skolan fast den här är fransk och smakar dyrt. Det skulle också kunnat ha varit en beurre blanc. Smilbanden drar sig hårt mot öronen av smakerna i munnen när jag tar en stor klunk av det dyra vita vinet med maten i munnen. 

Trots att maten varit helt fantastisk sprider sig en jobbig känsla i kroppen eftersom jag var helt inställd på att såga stället vid fotknölarna efter att ha skummat igenom deras kommunikation i sociala medier. Jag går in på toa för att pissa ut den dåliga känslan och slår huvudet i en stringhylla som sitter i ansiktshöjd. Det flimrar till framför ögonen och jag blir plötsligt sugen på att åka pulka. När jag kommer tillbaka till bordet beställer vi in varsin kaffe en samt runda bärs och ber servitrisen om notan som även den kommer med en väldigt positiv överraskning, de har nämligen glömt att bonga in vinet. Den orangea färgen på väggarna börjar att avta på ett märkligt vis och jag har plötsligt svårt att höra vad resten i sällskapet säger. 

På vägen ut bestämmer jag mig för att oannonserat gå in i köket för att ge kocken beröm för maten men halvvägs in slås jag av en plötslig kall känsla i kroppen och ett grepp runt min ena axel. Maten var otrolig och du ska ha stort tack säger jag och inser samtidigt att det inte är en människa som står vid spisen. Framför mig står en gigantisk snigel mitt i stekoset och ser på mig med långa frågande ögon. Snigeln börjar prata med mig, men det är inte längre en snigel utan en ordningsvakt som säger åt mig att det är dags att dra. Jag har precis vaknat upp ur ett k-hole och sitter på en bar på Ringvägen. När åt jag egentligen senast? Med bestämda steg går jag gatan upp och svänger in vid Bjurholmsplan. Hoppas Bambi har sniglar på menyn ikväll.