Snart släpps Bastard, Markus Krunegårds tionde album som soloartist. När vi träffas sitter han och funderar på om det ens ska bli ett album.
Det är en dag i november 2022, och Markus Krunegård sitter i en solstol på den grekiska ön Hydra – kanske mest känd som platsen där Leonard Cohen skrev några av sina mest kända låtar. En utmärkt plats för självreflektion, och inte minst att låta kreativiteten flöda. Sagt och gjort. Från sin solstol tittar Markus Krunegård ”på fåglar, som gamla grekfilosofer efter småpojkar”, om man får tro texten i singeln Fakta: Fucked up.
En sen novemberdag två år senare kommer han ut från ett sushiställe på Södermalm, och är precis på väg ner i sin studio när jag kommer i kapp honom. Jag har undrat vad han egentligen hade för avsikt med de där fåglarna, men det får vänta. Vi ska prata om hans nya skiva Bastard.
Det finns dock ett problem: Med bara drygt två månader kvar till releasedatumet är skivan inte färdig, trots att han vanligtvis är klar ett halvår i förväg.
Markus Krunegård är inte stressad, men säger att det ändå är bråda dagar. Han är mitt i processen att bestämma låtordningen, men halva Stockholm verkar ha blötare planer i kikaren.
– Det är så jävla mycket supande överallt och folk som ska dra med en på olika event. Jag försöker bli klar med skivan, men det är mycket störningsmoment. Det känns inte som att folk gör något annat än att kröka.
Att prata om en skiva som inte är färdig är svårt, säger han. Samtidigt som tidspressen kan fungera som en morot, är det fortfarande en del att reda ut.
– Jag vet ju vilka låtar jag har att bolla med, men senast igår funderade jag på varför jag ens ska göra ett album. Jag är nog en ganska genomsnittlig lyssnare, och när jag kollar in en ny skiva så lyssnar jag på typ fem sekunder av varje låt. Att sitta med spår nummer nio till elva på sin egen skiva blir ju därför rätt tröstlöst, säger han och fortsätter:
– Så jag funderade på om jag skulle göra ett kortare album, men det kommer det nog inte bli.
Bastard sammanfattar han kort och koncist.
– Det är mina senaste år på skiva helt enkelt.
Vad är det för ämnen du skriver om denna gång?
– Ja, vad är det för ämnen? Många ämnen har jag redan skrivit om tidigare, och eftersom jag inte gillar att göra samma saker flera gånger blir det naturligt att skriva om nya grejer. Jag tror att om man är öppen för vad som sker så behöver man inte vara rädd för att få slut på ämnen. Det händer ju saker i livet, som sedan ligger top of mind.
Jag parafraserar, men Joni Mitchell sa någon gång att om man får slut på saker att skriva om så har man inte blickat inåt tillräckligt.
– Jag kan hålla med om det. Men sen måste man ju vilja gräva i sig själv också. Vissa saker kanske är för jobbiga att rota i. Det är viktigt för mig att ämnena känns angelägna, men jag kan ju också gå igång på ett roligt rim. Man vill ju få en kick av det, så att man hellre skriver låtar än kollar Instagram – och det är ju svårt.
Ja, det finns ju en viss dragningskraft där.
– Ja, att göra musik och typ släpa grenar är det enda jag kan göra utan att behöva titta i mobilen. Till och med när jag springer så håller jag på med den, eller en smart klocka. Vad fan liksom. Jag tror att vi alla har bränt sönder saker i våra huvuden.
Är den här studion ett sätt för dig att kunna stänga ute allt?
– Ja, den här studion är som Las Vegas – det är alltid samma ljus. Det är som en frizon. Sedan kan man tänka att oavsett hur mycket framgång du har som musiker så är du dömd till att sitta i en källare.
Om vi går tillbaka till låtämnen, Hur skiljer sig Bastard från säg, Markusevangeliet?
– På ett sätt inte ett dugg. Man har ju inte förändrats så mycket, även om det är skillnad på att vara 28 och 45. När man är 82 år kommer man ju fortfarande gå runt och runka och kolla på Farmen. Vi människor är jävligt enkelspåriga idioter, säger han och fortsätter:
– Jag tänker inte så mycket egentligen. Jag har diagnosen ”barn”, och gör bara saker om det är tillräckligt roligt.
Fakta: Fucked up – Jag tolkar texten som att var man än befinner sig så kan man inte fly från sig själv?
– Det är ju fritt för tolkning. Men många av låtarna på skivan är skrivna när jag varit ute på resa, och jag tycker att det blir tydligare vem man är när man inte är hemma. Det är färre saker som distraherar dig, och du behöver stå ut med den där idioten du är.
Har du upptäckt några nya sidor av dig själv på de här resorna?
– Ja, och jag har också rest själv för första gången under året. Jag tappar dock min mojo helt och hållet i de lägena, och kan liksom bli osäker på hur man säger toalett på engelska. Jag är både bra och dålig på att vara själv.
Är det lätt att bli sin egen värsta kritiker när du är själv tänker du?
– Ja, men samtidigt kommer man ju in i ett flow. I grunden ska det ju vara roligt att skriva, och då ska man inte hålla på och kritisera sig själv för mycket.
Tar folk låtskrivandet på för stort allvar?
– Nja, men jag tänker att folk kanske leker lite för lite. Det blir mallat allt för fort. Jag var på Musikförläggarnas gala för ett tag sedan, och där var det många som pratade om musiken som ett slags företagande. Jag gör hellre något annat för att tjäna pengar, och låter sedan konsten vara fri. Men det är ju lätt för mig att säga. Vad var frågan nu igen?
Att det inte måste vara på blodigt allvar att skriva musik?
– Det får ju gärna vara en blandning av skit samma och pretentiöst. Att våga slakta det man gör och inte tappa självförtroendet är väl hela tricket. Men det kräver både lekfullhet och självförtroende.
Du har nyligen släppt två singlar och en jullåt, som alla låter ganska olika varandra. Vad har du haft för influenser under arbetet med skivan?
– Det finns ju referenser som kommer och går, och låtar man inspireras av. Mina låtar börjar ofta med ett ämne, eller en rubrik – ofta är det något kreativt hinder som kan inspirera mig. Med denna skiva är det mer som ett ständigt pågående korthus som jag bygger, där det finns kort längst ner som jag märker att jag inte kan ta bort. I Inget halleluja hade vi en leksakssynth med som vi provade att ta bort, men då rasade korthuset. Men det är helt okej att saker spretar. Jag tycker att det är jävligt tråkigt när det låter för likt, oavsett om det är Joni Mitchell eller Eilert Pilarm. Eller, Eilert Pilarm kan i och för sig vara kul ändå.
Jag tänkte på det här du sa om att bli äldre innan. Om vi blickar fram 20–25 år…
– Vidrigt.
Karriärmässigt tänker jag.
– Jag är liksom inte så intresserad av att spekulera kring saker. Men det är klart, jag har alltid tänkt mycket på ålder och musik. Magnus Uggla sa att livet är över vid 23. Det hörde jag när jag var sex år, och tänkte ”fan vad skönt, det är ju sjukt långt kvar”. Sedan kröp det där närmare och närmare, och då hade jag min enda egentliga ålderskris vid 23. Sedan läste jag att Lemmy var 37 när han startade Motörhead, och tänkte att då fanns det all tid i världen att starta band. För tio år sedan kunde jag jämföra mig med Yung Lean eller så, men nu är det här med åldern så hopplöst att jag känner mig fri igen.
Du åker på turné i februari. Jag noterade att du inte gör ett stopp i Stockholm.
– Alla har klagat på att jag inte spelar ute i landet, så nu skiter jag i Stockholm i stället. Nej, det var inte en medveten tanke, men det känns bra med den turnén vi gör – och jag kommer ju göra saker här i framtiden.
Efter att ha diskuterat skillnaden mellan att turnera i Sverige och Finland (i Finland bär man sin egen gitarr, säger han), återkommer vi till den kreativa processen – något som för Markus Krunegård verkar vara onödigt att analysera alldeles för ingående.
– Mycket kan verka uttänkt, men det mesta jag gör sker av en slump eller genom tur. Men det undermedvetna är kanske mer analytiskt än man tror, säger han.
Man kan ju tänka att du borde ha en struktur för låtskrivandet vid det här laget?
– Det hade varit så jävla tråkigt. Det är som att ha en skitkul utekväll, och sen säga ”vi kör en exakt likadan ikväll igen”. Det går ju liksom inte. Jag behöver hela tiden vaska fram material från nya platser, vilket kan låta helt vansinnigt för någon som inte skriver musik.
Läs även: Markus Krunegård – lika kåt som gamling?
