24 timmar kostym

Björn Werner bar kostym i ett dygn. And he lived to tell.

Det finns två sorters män. De som har på sig kostym och dem som inte har det. Jag tillhör den senare kategorin. Vi, den stora massan, som bara har en enda svart eller kanske mörkblå kostym, långt inne i garderoben, enbart vädrad vid stora livshändelser. Bröllop, begravningar, viktiga arbetsintervjuer. 

Men ibland sneglar jag på dem med avundsjuka. Kostymkillarna. De som verkligen är sin kostym. Lever för kostymen. För livet i kostymen. I Sverige är det en rätt ovanlig syn. De är en ovanlig syn till och med i Stockholm. Faktum är att de nästan uteslutande går att hitta i en 500–meters radie som utgår från Stureplan. Ställ dig där, under lunchen en sketen tisdag och släng upp en sten i luften så är chansen stor att den ramlar rätt ner i huvudet på en av dem.
Antagligen skulle han inte ens få ont av det. Kostymkillarna är som en sorts halvgudar. De glider fram, två centimeter ovanför marken, på ett moln av affärsjuridik, procent på transaktioner, träning inför maraton i Monaco och ett kapitalstint representationskonto.

Egentligen jobbar säkert hälften av dem med mycket dummare saker än så. Det spelar ingen roll. Kostymen talar sitt eget språk. Jag ser hur världen böjer sig efter deras vilja. Som om kostymen för snacket åt dem, liksom uppfordrar respekt från allt de kommer nära. Så vill jag också ha det. En plötslig lördagseftermiddag i november bestämmer jag mig.

Nu ska kostymen på. Kostymen är jag. 24 timmar kostym. Nu kör vi.

17.01, hemma
Jag rotar fram kostymen. Inser direkt att jag inte kommer se ut som någon banker med trust fund. När jag köpte den 2017 på NK var den rätt dyr, skräddarsydd och i modernt snitt. Märkligt nog var den inte alls lika tight, för snart tio år sedan, som den är när jag nu krånglar mig i den. Byxorna stramar över låren. Kavajen spänner över bröstet. Det enda som verkar sitta bra är min helt nya, blåvitrandiga skjorta. 
Jag vet inte hur det gått till, men på något sätt måste tyget ha krympt. Jag frågar min tjej om den sitter bra. Hon menar att “det ändå är mörkt ute, så det syns nog inte”. Vad bra.

Jag toppar outfiten med mitt enda par fina skor, Loakes i kalvskinn, gåsdunsväst och en svart fotsida rock. Det är inte perfekt, det är det inte. Ändå, jag ser mig själv i spegeln och kan konstatera: jag är onekligen en man med kostym nu. Det känns bra. Vuxet. Rikt. Jag lämnar hemmet och ger mig ut i höstmörkret.

18.48, Riche Fenix 
Leonidas Aretakis, chefredaktör på Flamman, vet inte om att jag skriver ett reportage om att ha kostym. Trist för honom, eftersom vi sedan länge planerat att hänga i kväll. Jag har diffusa planer på att skriva nåt om “varför dagens vänster är sämst” och tanken är att vi ska reda ut vad jag egentligen menar. Han sitter och väntar på mig inne på Riche Fenix (en krog för 45–åringar som tror de är 25) med två iskalla öl. Vid bordet mitt emot sitter Nöjesguidens chefredaktör Frasse Levinsson. Han tittar på mig. Sen på min kostym. Sen skrattar han riktigt, riktigt gott. Leonidas tittar också på mig och min kostym. Jag förklarar. Han undrar vad jag får betalt och jag svarar ärligt att jag blir glad om Frasse ens säger tack. Två sekunder senare kommer jag ihåg att också Leonidas skulle köpa en text av mig och att jag nu sprängt bort all förhandlingsmån.

Jag är helt ensam att ha kostym i lokalen. Det känns sådär. Ännu värre blir det när bordet bredvid, ett gäng välmående PR–killar, ironiskt nedklädda i röd Adidas-track suit, surt säger åt mig att “flytta en halvmeter åt höger”. Jag hör klasshatet i rösten. Såna som jag, killar med kostym, har inget här att göra. När de långsamt förstår att vi jobbar med media börjar en av dem prata om att han “är killen som var med i vinjetten till Lilla sportspegeln 1995-1999”. Det är okej. Vi ska ändå vidare.

Bambi, 20.13
Bambi är en liten mysig fransk restaurang ännu längre ner på Söder som är kända för att “vara ett rätt körigt ställe”. Här har folk om möjligt ännu mindre kostym på sig. Det finns en poäng med detta. Jag vill pröva klädernas kraft utanför sitt naturliga habitat. Den börjar också bli mycket bekvämare nu, när jag vant mig en smula. Det lite silkiga materialet är något helt annat än de grova jeanstyg som i vanliga fall ligger närmast min hud. Som att röra sig i en mjuk smekning. Jag känner mig mer sofistikerad. En man av världen.

Trots vår bokning får vi inte bord direkt, och även baren är full, så vi står lite håglöst mitt i lokalen och är i vägen för alla. Servitören (som ställt oss där) blir allt mer irriterad. Respekten för kavajen märker jag inget av, men till slut får vi vårt bord. Jag sätter mig försiktigt med benen liksom sträckta rakt ut så att inte sömmarna ska spricka.

Jag gör en vad jag tänker mig är kostymmässig beställning: råbiff till förrätt. Vildsvin till huvudrätt. Leonidas (som alltså är väldigt vänster) beställer ett ostron och “nåt vegetariskt” som visar sig vara kålrot med gräddsås. Inget för oss män i kostym, det ser jag direkt. Efter maten och några glas vin som jag världsvant beställt in med ord som “stökigt” och “busigt” pratar jag yvigt om företagskort och representation. Med affärsmannens nyvunna pondus och självklarhet föreslår jag att  “Flamman ska ta notan”. Det gör inte Flamman. 

Däremot beställer han en taxi, och jag märker hur jag sjunker djupare in i min påhittade rikedom när jag medan jag går in i bilen utbrister  “Vad är detta, inte en Uber?” och yrar något om att Taxi Stockholm är för sossar. Vad är det som håller på att hända? Och vart är vi ens på väg?





Spy Bar, 23.22
Jaha. Spy bar (ett ställe för 25–åringar som bränner pengar som om de vore 45). Just det. Little Jinders efterfest. Här borde jag i min nya stil känna mig helt som hemma, tänker jag och går världsvant fram till Sparrow Hotels entré som vänligt hänvisar mig till dörren bredvid. Jag går med bestämda steg fram till vakterna.

– Vi har lista! Plus fem! säger jag självsäkert och pekar på mig och Leonidas.

Vi är två. Vakterna tittar djupt tveksamt på oss men rycker på axlarna och öppnar upp det röda repet. Vi smiter snabbt in och blir utan att riktigt veta hur ihopfösta av klubbchefen Joel Ighe och placerade i ett tomt rumt, uppställda på en liten, ännu tommare avsats.
– Välkommen! säger han och stänger ett nytt, rött rep framför oss.

Jag förstår mycket litet, men på bara femton minuter är rummet fullt med folk, Jinder gör entré, isfacklor och champagnefat bärs in och jag finner mig i ett djupt samtal med hennes scenmixolog Tor om “vilken drink som egentligen är godast att blanda på scen” (G&T, är svaret). 

Efter ett tag tröttnar jag på att stå i VIP–hyllan. Jag har kostym, för helvete. Hela klubben är mitt ostron, tänker jag, och rör mig fritt ut i lokalen. Men jag förstår ingenting. Spy Bar är, visar det sig, ingen klubb. Det är en labyrint av stängda rum och rum bakom rummen och ytterligare rum bakom de rummen. Det utrymme jag varit i, inser jag, var bara första banan i en mystisk form av festande. Målet är inte att ha roligt. Det är att vinna. Att nå längst in i klubbens innersta. Längst in i klubben finns en hemlighet – och jag vill nå den.

Det är en rådvillhet som Spy Bars vakter snabbt ser. Där är jag, en 39-årig man med mustasch och en för åtsittande kostym som förvirrat snurrar runt mellan olika rum på jakt efter något som ligger bortom räckhåll. Kvällens första, lätt fällda villebråd. 

En tung hand landar på min axel.
– Du har druckit för mycket.
– Nej! Jag har kostym!

– Ut.

Riche, 01.50
En stund senare är vi ute på gatan, min kostym och jag. Men det löste sig. Här, på Riche, en plats för 45-årigar i olika stadiet av upplösning, smälter jag för första gången nästan helt in. Vakterna närmast slet in mig i lokalen när jag gick förbi, en vän pressade ner mig vid ett bord och en tredje köpte in en flaska Pol Roger med spännande och rika ord om att “det kostar lika mycket som vanligt bubbel”.
– En klassiker, hör jag mig själv säga. 

Hemma, 09.50
Jag vaknar utsövd och mår, mot förmodan, finemang. Det var väldigt skönt att sova i kostym. Som en ovanligt trevlig pyjamas. Min tjej kommer in med Fars dag–frukost på sängen och en vänligt påminnelse om att min son ska lämnas på bollskolan och att jag måste gå om fjorton minuter.

Resan på tunnelbanan är som en omvänd walk of shame. En walk of fame. Jag är flottare klädd än alla andra simpla söndagsresenärer i lumpna funktionskläder och dumma, stickade mössor. Jag, med lite rufsigt hår, en t-shirt istället för skjorta, känner mig mer avslappnad än på länge. Det är såhär det är att bo i New York, hör jag mig själv tänka utan att veta vad jag menar. 

Sturehof, 13.03
Mina svärföräldrar bjuder på farsdag-lunch! Kul, även om jag har börjat känna mig exakt som i Kents När det blåser på månen. Låttexten snurrar i huvudet på vägen dit.

Kostymen den skaver
Och jag
Har inte duschat
Idag är igår
Och idag ska jag sitta kvar
Jag fuskade med mina svar
Den svarta kostymen ska av
Kostymen är inte jag
Kostymen är inte jag



Men det visar sig bara vara antitesen till den hegelianska process som varit min kostymburna resa. Och där, framför bordet, hägrar syntesen. Min svärmor nickar nöjt åt min stiliga stil. Ingen annan säger något alls. Jag beställer in ett till glas bubbel utan att ens tänka på det och förstår, slutligen. Det är såhär de har det, killarna i kostym.

Det är ett gott liv. Och det är, förstår jag med stigande häpnad, mitt liv. 

Läs även om Carl Reinholdtzon Belfrages 48 timmar i Stockholm och Björn Werner möter Sandra Beijer