Svart januari

Linn Koch-Emmery läser en självhjälpsbok och känner sig hjälplös. 

Det slår aldrig fel. Det är något med att tvingas in i ett nytt år som gör mig mörk i själen. Lagom tills att bakfyllan lagt sig efter nyårsafton dras rullgardinen ner och varje gång känns det som att det här nog är året den fastnat där för gott. Jag vet inte hur det blir i år, i skrivande stund är det fortfarande januari och det finns rent tidsmässigt rum för förbättring. Men precis ingenting pekar i den riktningen. Det är plusgrader i Stockholm och förutom att vara tom på framtidsutsikt är jag även konstant äcklad av skicket på våra trottoarer. Söndertrampat påssnus i smält snö, grus, blött skräp, grus och fula, sjaviga saltränder på folks curlingkängor. Pölar med brunt vatten inne på 7-Eleven. Förutom den blöta asfalten har jag problem med sömnen. Jag vaknar av banala saker som att jag vänder mig om eller att jag drömmer att jag sitter på ett flygplan med panoramafönster och tvingas se på när det störtar. Ibland vaknar jag av att jag tänker intensivt på fjärran platser jag besökt och på människor jag sprungit in i någon gång, och sannolikt aldrig kommer se igen. Inte för att något i praktiken hindrar mig från det, utan för att det finns andra saker jag mycket hellre gör. När jag medverkar i vardagliga samtal med min omgivning, något jag försöker begränsa då det gör mig mycket trött, låter min röst släpig och monoton. När jag pratar med personer jag älskar, som min kille, vänner eller familj, kan den låta arg, ljus eller uppriven utan att jag riktigt förstår hur det går till. När det är andras tur att prata börjar jag ofta gäspa och glömmer bort vad de säger. Det är dessutom som att januari släckt ner den delen av min hjärna som en gång kunde ta ett skämt. Ju längre in i månaden vi kommer, desto sämre blir min självkänsla och självdistans. Jag känner en opåkallad aversion mot andra, främst (mer framgångsrika) kvinnor, och det ger mig skamsköljningar men inte tillräckligt för att sluta. Jag känner avund mot mina vänner som verkar lyckliga, träffar varandra på middagar och orkar med projekt som längdskidåkning. Det finns inte mycket kvar av den jag en gång hade kapacitet att vara. Återstår gör är ett torrt skal av perioral dermatit runt min högra näsvinge och en vagel som vägrar tillbakabildas.

Januari har fått mig att ta till drastiska åtgärder. Jag har exempelvis valt att dölja precis allt i mina flöden som påminner mig om min karriär, min personlighet och prestation. Kvar finns nu bara bruna labradorer, japanska extremskidåkare och Foodgeekz. Jag har även tagit bort Spotify-appen eftersom den ibland föreslår att jag ska lyssna på min egen eller andras musik, vilket påminner mig om att a) det finns musiker som är mer produktiva och framgångsrika än jag, och b) jag en gång var en person som kunde uppskatta annan kultur än danska Bachelor. Istället har jag börjat prenumerera på Podme där jag kan lyssna på mordpodd mer ostört. Priset, utöver premiumavgiften på 99 kronor/månad, är att jag blivit ännu mer rädd för min omgivning. Jag är rädd för ljudet av sms, rädd för de flesta av manligt kön över förskoleålder, rädd för ljudet av brevinkastet som öppnas och stängs, rädd för att logga in på 1177, rädd för att svara i telefon, rädd för att halka på en isfläck och inte ha orken att skratta åt mig själv och tvingas fejka ett anfall. Jag äter stora mängder Lao Gan Mas Crispy chili oil direkt ut burken innan jag går och lägger mig eftersom hettan är bra på att avleda jobbiga tankar. Klassiska symptom på nedstämdhet, enligt min terapeut. Klassiska symptom på januari enligt mig. Det är svårt att veta var hönan börjar och ägget slutar. 

Innan jul hade jag lovat mig själv att skriva en text med arbetstiteln "48H chill tjej". Jag hade hittat en bok skriven av en japansk filosof och författare med den något Fexeus-inspirerade titeln The courage to be disliked och nappat på betet att kanske äntligen bli en tjej som inte bryr mig så mycket om vad andra tycker. Det här var när jag fortfarande var på en mer konstruktiv plats (december) och hade någon form av energi till förändring (december). Tanken var att jag inspirerad av boken skulle sjösätta dessa tekniker och idéer i mitt liv och dela med mig av resultatet. Nu är vi cirka 5000 tecken in i den här texten och jag tror även ni insett jag inte lyckades med något av det.

Det fanns mycket i The courage to be disliked som kunnat hjälpa mig om jag bara hade orkat och prioriterat det framför att kolla på Breaking Bad tre timmar varje dag. Det är också det som är den röda tråden och budskapet i Ichiro Kishimi och Fumatake Kogas kioskvältare till självhjälpsbok. Du kan vända skutan och bli din lyckas egen smed om du bara har modet att ändra dina beteenden och frikoppla dig från saker som social status och ditt ego. Boken är baserad på den österrikiska psykologen och läkaren Alfred Adlers teorier om individuell psykologi och är till skillnad från exempelvis Sigmund Freud inte så besatt av uppväxtmiljö och trauma. Kort och gott ansåg Adler att alla våra beteenden är målinriktade, är vi olyckliga är det för att det finns något vi tycker gynnar oss med att känna oss olyckliga. Låter det hårt? Då kan vi trösta dig med att vi väljer att vara deprimerade och olyckliga eftersom alternativet – personlig förändring, skrämmer oss mer. Vi är fega.

Kishimi och Kogas bok är full av kloka antaganden och powerpoint-vänliga fraser i stil med “Att sträva efter social status och erkännande gör dig i grunden ofri”, “Du besitter makten i dina relationer till andra”, “Världen kretsar inte kring dig”, “Känn dig värdefull på riktigt” och “Befinn dig i nuet”. Problemet är att inget av det här biter när man är i stadiet av att självmedicinera med inlagda chili flakes på burk. Jag vill till och med hävda att verklig förändring är omöjlig när man befinner sig i januari. Halvvägs genom boken bestämde jag mig därför för att skjuta upp all form av försök till förändring och fortsätta på det hjulspår jag vet att jag med säkerhet behärskar, verklighetsflykt.

Därför blir det här ingen rättvis recension av hur väl Adlers teorier faktiskt biter på januariblues och neurotiska tjejer. Jag har inte ens försökt. För att ni inte ska gå lottlösa har jag istället samlat ett gäng vetenskapligt mindre rekommenderade men personligt väl beprövade råd till dig som också lider av patologisk januari och inte har ork, mod eller lust att förbättra dig själv just nu. Inget av de här tipsen kräver något av dig. Tvärtom. De kräver mindre av dig. Det ska understrykas att jag varken är filosof eller psykolog, jag rekommenderar det varmaste att du uppsöker en om du kan relatera till texten, men tillsvidare kan du lägga ett plåster på ditt blödande januari-sår genom att göra tvärtemot det Ichiro Kishimi och Fumatake Koga och precis all annan filosofisk självhjälp säger.

Stoppa huvudet i sanden
Du har säkert fått tips om att dölja ditt ex på sociala medier när det tagit slut. Bra, nu använder du den funktionen till allt annat som väcker något som helst obehag eller jobbig känsla i dig. Man kan inte sudda ut människor i verkligheten men du kan typ göra det på internet och nu är inte tillfället att vara vuxen och sitta igenom jobbiga känslor. Bäst är det såklart att ta bort apparna helt, men det är inte alltid det är möjligt. Facebook-appen kan du dock ta bort från telefonen. Den behöver ingen ens vid jobb. Blockera är också en funktion jag tycker man kan jobba mer med.

Ljug om precis allt
Lögnen har oförtjänt dåligt rykte. Jag ljuger aldrig så mycket som när jag går på emotionell sparlåga. ”Det är mycket på jobbet”, ”jag har dubbelbokat mig”, ”stopp på tunnelbanan”, ”migrän”, ”tandvärk” och ”en tid hos läkaren”. Du kan berätta sanningen vid senare tillfälle om du får feeling, fram tills dess kan du rida ut helvetets månad på en våg av vila och vita lögner. 

Maxa din skärmtid
Vi lägger så mycket tid och energi på att kämpa emot. Folk har skitfula lådor och appar som ska minska skärmtiden, men vi vet ju att ingenting hjälper. Ibland behöver man också bara få tiden (januari) att gå och ett effektivt sätt att lösa problemet är att öka sin skärmtid. Det är inte ens svårt eller jobbigt. Visst, du kommer troligtvis inte minnas det där klippet på rispannkakan om ett halvår, men då är det i alla fall fler soltimmar på himlen och din prozac har kickat in. Välj din favoritapp of choice och låt algoritmen work its magic. 

Bojkotta gymmet
Visste du att människor med ångest kan få mer ångest av att träna? När pulsen höjs påminner det om känslan av ångest, om du lider av sådan, vilket i sig gör det hela värre. Jag vet absolut inte om det här är sant, troligtvis inte, men det låter ju sant. Oavsett finns det ingen anledning att plåga sig själv på gymmet just nu. Det finns nog med smärta i våra liv. Du förtjänar bättre än att gå till en plats och betala för att bli varm, arg och utstirrad. 

Skjut upp allt
Jag kan inte understryka det här nog, men gör januari till ett undantagstillstånd, en månad som inte finns på riktigt. Stryk den ur almanackan och i samband med det så flyttar du allt som inte innebär lättsmält underhållning och powernaps till mitten av mars. Boka inte in saker om det inte är absolut nödvändigt – det går dock bra att använda påhittade aktiviteter som ursäkt för att slippa riktiga aktiviteter. 

Sov
Att sova är det absolut bästa sättet att försvinna från verkligheten och allt som är jobbigt med den. Det är dessutom helt gratis och mycket behagligt. Det finns heller ingenting av värde du missar medan du ligger där avdomnad i en tillstånd av total frihet, eftersom det är januari.