När Rickie Lee Jones återvänder med egna låtar för första gången på sex år gör hon det med gusto. Hon må ha prioriterat trädgårdsskötsel och föräldraskap högre än musik under en period, men när valet av George Bush, och senare hans McCarthy-strategier med införandet av Patriots Act, väckte henne ur Törnrosasömnen var det långt ifrån en avdankad sångerska som kom tillbaka.
"Tell somebody what happens in the USA", vädjar hon i [I]Tell Somebody (Repeal the Patriots Act Now)[/I], som använder gospelns knep att med stor kör och lika stort blås över pådrivande rytmsektion, flummig soulorgel och gitarrens wahwah-effekter jublande driva upp extasen för att vittna om de politiska övergreppen i världens största demokrati. Med stor seriositet har Rickie Lee Jones analyserat låtskrivarhantverket hos sina hjältar, och resultatet av såna studier hörs tydligt i låtar som [I]It Takes You There[/I] och [I]Bitchenostrophy[/I], där hon tappar ur det sena 60-talets lysande popjazzlåtar och syr ihop klassiska melodier med grymt sväng, som gör Svante Thuresson knäsvag och får klåpare som Bo Kasper att rodna.
Jazzen är ständigt närvarande, både i renodlad form, i poplåtar, i [I]Lap Dogs[/I] aviga Tom Waits-blues, i [I]Mink Coat at the Bus Stop[/I] - en ballad som växlar mellan blues och den mest slickade moderna r'n'b:n - och i oemotståndlig organisk groove.
[I]The Evening of My Best Day[/I] har ett genuint varmt och luftigt ljud, och just det loja tempo Rickie Lee Jones och hennes dåvarande brittiska förebilder eftersträvade med triphopexperiment som [I]Ghostyhead[/I] för sex år sedan. Men när hon nu åter rör sig utanför den genrens begränsningar med hjälp av både ProTools och musiker som Steve Berlin från Los Lobos och jazzgitarristen Bill Frisell blir resultatet spänning och grundmurad kvalitet. Det är så här Beth Orton skulle vilja låta.
Skivbolag:
Artist:
