Rickie Lee Jones

Patrik Forshage 17:44 29 Sep 2003
När Rickie Lee Jones återvänder med egna låtar för första gången på sex år gör hon det med gusto. Hon må ha prioriterat trädgårdsskötsel och föräldraskap högre än musik under en period, men när valet av George Bush, och senare hans McCarthy-strategier med införandet av Patriots Act, väckte henne ur Törnrosasömnen var det långt ifrån en avdankad sångerska som kom tillbaka. "Tell somebody what happens in the USA", vädjar hon i [I]Tell Somebody (Repeal the Patriots Act Now)[/I], som använder gospelns knep att med stor kör och lika stort blås över pådrivande rytmsektion, flummig soulorgel och gitarrens wahwah-effekter jublande driva upp extasen för att vittna om de politiska övergreppen i världens största demokrati. Med stor seriositet har Rickie Lee Jones analyserat låtskrivarhantverket hos sina hjältar, och resultatet av såna studier hörs tydligt i låtar som [I]It Takes You There[/I] och [I]Bitchenostrophy[/I], där hon tappar ur det sena 60-talets lysande popjazzlåtar och syr ihop klassiska melodier med grymt sväng, som gör Svante Thuresson knäsvag och får klåpare som Bo Kasper att rodna. Jazzen är ständigt närvarande, både i renodlad form, i poplåtar, i [I]Lap Dogs[/I] aviga Tom Waits-blues, i [I]Mink Coat at the Bus Stop[/I] - en ballad som växlar mellan blues och den mest slickade moderna r'n'b:n - och i oemotståndlig organisk groove. [I]The Evening of My Best Day[/I] har ett genuint varmt och luftigt ljud, och just det loja tempo Rickie Lee Jones och hennes dåvarande brittiska förebilder eftersträvade med triphopexperiment som [I]Ghostyhead[/I] för sex år sedan. Men när hon nu åter rör sig utanför den genrens begränsningar med hjälp av både ProTools och musiker som Steve Berlin från Los Lobos och jazzgitarristen Bill Frisell blir resultatet spänning och grundmurad kvalitet. Det är så här Beth Orton skulle vilja låta.
Skivbolag: 
Artist: 

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Fler musikrecensioner

Heat - H.E.A.T. II

Efter 2017 års vattendelare Into the Great Unknown, som var ett uppfriskande initiativ av en mer modernt pop-orienterad aor, går Heat tillbaka på H.E.A.T. II till ett sound som har mer gemensamt med deras mer traditionella grund. Det är inte förvånande.

Greg Dulli — Random Desire

Den där förmågan att genom kombinationen av öronbedövande gitarrmangel och medryckande soulgroove åstadkomma en känslostormande passion har sällan svikit Greg Dulli. Sedan Afghan Whigs första inspelningar har den burit under tre årtionden med det bandet och någon gång ihop med Mark Lanegan som The Twilight Singers. Bara på Afghan Whigs senaste album, det andra efter återföreningen 2012 gick det rutin i receptet, och kanske berodde det på att återföreningen mer var Dullis sätt att betala tillbaka till sämre bemedlade bandmedlemmar än hans eget behov? 

The Night Flight Orchestra - Aeromantic

Denna nostalgiska konstellation är redan inne på sitt femte album och lyckas, som vanligt, med konststycket att kombinera en hög utgivningstakt med en enastående kvalitativ nivå. 

Med Soilwork-sångaren Björn Strid i spetsen fortsätter gruppen på sitt hedervärda uppdrag att sprida rock (och pop) sprungen ur 80-talets tidiga år. Generellt sett är detta den äldre skolans aor som dock har ett närmre förhållande med Abbas teatraliska melodiarrangemang samt en ådra av disco (och nyanser av schlager!).