I februari har Nöjesguidens ålderman Patrik Forshage åter knutit an till sin ungdoms hjältar. Här är den bästa musiken från månaden som gick.
22 för många - Yrkesmördare i livets tjänst
Album (Fanfar/Border)
På Stockholms punkscen hade Henrik ”Hemsk” Franzén redan hunnit bli både legendarisk och något av ett mysterium när han sommaren 1981plötsligt uppenbarade sig i en ny konstellation för oss oförberedda i den lilla publiken på Tibble Teater i Täby. Hemkommen från USA och med ett knippe texter lika upproriska som poetiska hade han hittat musiker med helt andra preferenser, och den musik de spelade gick måhända att jämföra med Public Image Ltd eller Pere Ubu i nyskapande nyfikenhet och groove. Postpunk var ett ord som inte var riktigt uppfunnet än, så när spelningen var över famlade vi överrumplat och osäkert i våra försök att beskriva den luftiga och suggestiva musikaliska uppenbarelse bandet var.
Längst bak stabila och lätta trummor som inte ville göra så mycket väsen av sig, alternativt en rudimentär trummaskin. Men om variationsförmågan hos den senare var begränsad var Catarina Silverforsens bas desto mer äventyrlig, som i den kombination av tung suggestivitet och frisk melodisk groove som präglar 10 minuter kvar. För att inte tala om Mikael Söderlunds inspirerade gitarrspel, som kanske startade någonstans i Keith Levenes härad men gjorde ideliga utflykter som ibland var Kenny Håkansson-drömska, ibland rent jazziga och ibland lät som att de hade kunnat fostra Johnny Marr (det förstod vi inte då).
Henrik Franzén själv hade ju redan i Grisen Skriker utmärkt sig som något mycket större och viktigare än din lokala punkgastare. Men den kombination av intensivt reciterad poesi och rättfram slagkraftighet, den här energiska leveransen som lät så passionerad, så fullständigt äkta - densaknade motsvarighet till på Stockholms musikscen. ”Mitt knä det värker, som arbetarrörelsens skam”, nej, så uttryckte sig aldrig Thåström eller Alonzo. ”Det är oss som resten av världen hoppas på”, manade han, och konstaterade att vi - han, jag, och alla andra som ville räkna in oss i sammanhanget - är Prometheus modiga barn, men vilsna i vad vi skulle använda vår stulna eld till. En kommentar till Grisen Skrikers sista spelning utgjorde Giget på fyran, där han lakoniskt konstaterade att det ”aldrig var vår tids folkmusik, utan bara ekot av skriket i slaktarns öron - efter grisen”. Lägg till det en mängd citat som den här unga punkaren omedelbart kunde omfamna och klottra med tippex på ryggen av sin svarta punktrenchcoat. ”Alla föds som original, men dör som kopior”. ”Jag är inte livstrött, utan dödstrött”.
Att det var svårt att sätta ord på upplevelsen av 22 för många kompenserades av att vi som tillhörde den lilla skaran som exponerades för dem där på deras andra spelning kunde köpa med oss bandets kompletta repertoar på kassett från den där spelningen, direkt av medlemarna för 20 spänn. En svart kassett med silveretiketter och utan omslag som kom att bli en av mina starkaste musikaliska upplevelser, och detsamma hände hela min vänkrets och alla andra som råkade komma inom hörhåll.
Men kassetter slits ut, och få exemplar verkar ha överlevt (utöver mitt eget, som förstås vårdats med omsorg och kärlek under decennierna). Så minnet av 22 för många riskerade att blekna, när Conny Nimmersjö och skivbolaget Fanfar bestämde sig för att rätta till denna existensiella orättvisa. Men tillgång till de återfunna mastertejperna har de sett att kassettens musik åter är tillgänglig, den här gången med både albumtitel och omslag i en ståtlig vinylutgåva, och därmed kan inspelningarna ta sin rättmätiga plats bland den svenska postpunkens allra starkaste och mest nyskapande album.
Och när du lyssnat ordentligt på albumet Yrkesmördare i livets tjänst, och undrar om det inte finns andra starka upptäckter att göra från det tidiga 1980-talets postpunkscen i Stockholm så har Iggo Frost lägligt återgivit samlingsskivan Dansa med Fig 15 (Källan Records) - som ju ursprungligen hette Dansa med Fig 13 innan den byggdes ut till sin nya omfattning. Kitchen & The Plastic Spoons och Porno Pop laborerade i Devo- och The Residents-tradiditionen, Iodine Jupiter var Sveriges John Cooper Clarke och Carl Myrén gjorde bedårande new wave-schlager i Jag flyttar in hos mig. När Freddie Wadling och Cortex så dyker upp västerifrån för att med självklar auktoritet lägga beslag på Dr Johns Walk On Guilded Splinters är det briljant.
Jenny O - Solitary Girl
Från albumet Spectra (Mama Bird/Border)
När man drömmer om Buzzcocks, Bangles och kanske Mary Lou Lord kommer den här LA-artisten till lundsättning. Och sådan ädel enkel fuzzpop är bara en av strängarna på hennes lyra.
J Mascis - What Do We Do Now?
Album (Sub Pop/Playground)
Precis som vanligt utanför Dinosaur Jr laborerar J Mascis med akustiska gitarrer här. Men bara för kompet, hans solon är desto mer elektriska!
Hurray for the Riff Raff - Buffalo
Från albumet The Past Is Still Alive (Nonesuch/Warner)
Hela skivan är alldeles briljant, varm och melodisk på ett sätt som både tröstar och utmanar. Ksnske är det till och med Alynda Segarras bästa skiva hittills: Det säger inte lite, och att då Buffalo sticker ut så fullständigt med sin omedelbara karaktär av americnaklassiker säger en hel del om den låtens kvalitet.
Johan Hedberg - EP
EP (The Future Sound of Stockholm)
Den diskbänksindie han putsat på ända sedan Suburban Kids With Biblical Names blir alltmer glänsade med åren
Brittany Howard - Another Day
Från albumet What Now (Island/Universal)
Det ska till Brittany Howard för att axla den lila Paisley Park-manteln av psykedelisk modernitet.
John Bramwell - The Light Fantastic
Album (Townsend/import)
Vart tog han den där säregna ledaren för Manchesterbandet I Am Kloot vägen - se där en fråga som du ställer dig alldeles för sällan. Svaret är hursomhelst att han fortsätter göra vrång indievisa på egen hand, och att den håller samma nivå som hans mästarstycke Twist.
The Last Dinner Party - Prelude to Ecstasy
Album (Island/Universal)
Förlåt, men vad skulle kunna vara fel med teatral glam som låter som en burdus Kate Bush backad av Pulp ovh Sparks?
Idles - Tangk
Album (Partisan/Border)
När Idles meddelar att tonar ner sin aggressiva attack för att vara experimentella och sjunga om kärlek kan det skapa viss oro. Men Joe Talbot har egentligen inga lägre växlar eller mildare tonlägen, och när Idles tar det här till scenen får vi nog räkna med sedvanligt mangel.
El Perro Del Mar - Please Stay
Från albumet Big Anonymous (City Slang/Playground)
Hennes uttryck är så starkt och distinkt att att det inte känns avvikande.alls när Sarah Assbring integrerae en The Drifters-tolkning i den mörkaste sorgebearbetningen.
Real Estate, Grandaddy och MGMT har också gjort fina album, och återutgåvorna med Robert Forster går inte av för hackor. Och så får du inte missa Henrik Berggrens nya låt Dark Night of Humanity på BandCamp, men det vet du förstås sedan länge.
——-
I mars ser Pattrik Forshage särskilt fram emot att lyssna på
- Mattias Alkberg
- Alejandro Escovedo
- Hugh Llamas
- Adrianne Lenker
- Black Crowes
- The Bevis Frond
- The Jesus & Mary Chain
- Daniel Romano
- Sheer Mag
- Pissed Jeans
- Bleachers
- Sam Murrow
- The Rhythm Method
Foto: Robert Geffre (22 för många), Daniel Holmström (Johan Hedberg),
