Att regissören Alice Rohrwacher jämförts med landsmannen Federico Fellini är inte konstigt. I Chimären finns det ett drömlikt bildspråk och verkligheten flyter ihop med mystiken likt i den sistnämndes mästerliga filmer. Engelsmannen Arthur (Josh O'Connor) återvänder till en italiensk by på landsbygden. Stukad, tilltufsad och sårad men samtidigt sökande efter sin försvunna kärlek tar han upp kontakten med sitt gamla gäng av gravplundrare. Han har nämligen en magisk egenhet som gör att han kan hitta artefakter vilket gett honom smeknamnet ”chimären”.
O'Connor, mest känd som den unga prins Charles i teveserien The Crown, spelar på valpigheten och den undertryckta vreden från den rollen även här. Hans lågmäldhet fungerar väl. En tragikomisk karaktär i sliten kostym, som hämtad från den italienska filmhistoriens neorealistiska arkiv. Eller från vår egen Lars Molin.
Rohrwacher är ingen Fellini än. Men samtidigt som Chimären är lite väl absurd och märklig så är den även intressant. Det blir en dubbelhet i ett tröttsamt konstnärligt drama men också en underhållande film där personerna och berättelsen fångar upp intresset. Och Isabella Rossellini i en liten biroll som dryg matriark visar på hennes förmåga att även i mindre roller föra in både hetta och humor. Hon hunsar sin adept och hushållerska och trycker till de betydligt yngre men mycket tantigare kvinnorna runt henne.
Alice Rohrwacher är en av Italiens mer spännande regissörer som lyckas blanda nutid med dåtid med ett eget nutida perspektiv. I Chimären finns allt detta med men längden på filmen ger upphov till sömniga och flummiga transportsträckor. Men som sagt, filmen har något som håller en kvar till upplösningen.
