I januari har Nöjesguidens ålderman Patrik Forshage definierat begreppet ”gitarrhjälte”, och dessutom redan hittat flera starka svenska album. Här är den bästa musiken från månaden som gick.
Ty Segall - I Hear
Från albumet Three Bells (Drag City/Border)
Somliga vill ha sina gitarrhjältar ekvilibristiska. Men den som föredrar en Neil Young, en J Mascis, en James Williamson, en Eddie Hazel eller en Thurston Moore har för länge sedan hittat till geniet Ty Segall. Att han tagit god tid på sig den här gången, istället för att som han brukar slänga ihop ett nytt album varannan månad, är ingen anledning till oro - det spretar fortfarande minst lika brett som det brukar, det skorrar med attackerande tvillinggitarrer och hans groove är lika tungt och tight som på hans mästerverk Freedom Goblin.
Anna Calvi - Ain’t No Grave
Från Peaky Blinders: Season 5 & 6 (Original Score) (Domino/Playground)
Hennes Suicide-tolkning av den nästan hundra år gamla bluesgospelsången är hårdare än allt annat, och till och med tuffare än hennes mästarcover av Red Right Hand.
Bill Ryder-Jones - Lechyd Da
Album (Domino/Playground)
Ofta påminner de stora vemodiga orkestreringarna med mullrande pukor och stooora stråksektioner om Mercy Revs mest episka ögonblick, och blinkningarna till Echo & The Bunnymen och Lou Reeds Street Hassle är andra inte särskilt subtila ledtrådar. Den här skivan är yrselframkallande mäktig.
Ulf Stureson - Vi
Lina Selleby - Lyckan
Par i album (Adrian/Border)
Var och en är de självutlämnande, säregna och angelägna. Rygg mot rygg och ihop är de så rent omtumlande i sina perspektiv på sin kärlekshistoria.
Loney Dear - Bygones
Från albumet All Things Go (Loney Dear)
Lyssna slarvigt och Loney Dear passerar förbi. Lyssna noga och lyhört och den stilla storheten vecklar ut sig i all sin skönhet. Förgänglighet har inte skildrats vackrare sedan Blackstar.
Kaah - Influera Mej
Borttaget spår från albumet Färger (UBS)
Jämrans surputte, den där Per-Erik Hallin som tydligen inte ville acceptera Kaahs eleganta pianosampling. Det innebar att nya albumets bästa låt inte längre finns tillgängligt via legala kanaler. Två uppsidor finns det ändå; 1) resten av albumet är också strålande, och 2) Här har ju Kaah nästan fått ett eget Black Album.
The Vaccines - Another Nightmare
Från albumet Pick-Up Full of Pink Carnations (Super Easy/Border)
De kom fram som en ung arrogant gitarrindie-gerilla just när den genren (ännu en gång) dödförklarades för 12-13 år sedan. inte lika unga stormar de fortfarande fram med snabb och hitsmart pop, lätt att omedelbart förälska sig i (och kanske lika lätt att glömma igen inom ett par veckor).
Sleater-Kinney - Say It Like You Mean It
Från Little Rope (Concord/Universal)
När de lät sig produceras av St Vincent la de bort allt vad som gitarrskramligt barnsligt äro och förvirrade sig in i lite stela konstruktioner. När de på egen hand kommer ut på andra sidan låter de nästan som en gitarrskramlig variant av… St Vincent.
Gruff Rhys - Sadness Sets Me Free
Album /Rough Trade/Playground)
25 album in i en karriär som inleddes med Super Furry Animals låter Gruff Rhys fortfarande lika naivt förvånat nyfiken och lika infantilt sanningssägande i sina muntra upptempo-popsånger om gentrifiering, om att stå upp mot institutioner och traditioner och inte minst om egna tillkortakommanden. ”Euforisk melankoli”, beskriver han träffsäkert sin musiken, och dessutom synnerligen vackert orkestrerad.
Cosmic Garden Project - A Ritual for the Ancient Bee
Från The Green Reverb (Kommun 2)
Ibland älgar de väl långt in i prog-trädgården, men när superkoalitionen som här överdoserar kosmisk psykedelisk synthpostpunk är det dada koko!
——-
I februari ser Pattrik Forshage särskilt fram emot att lyssna på
- Hurray for the Riff Raff
- J Mascis
- El Perro del Mar
- Idles
- Paloma Faith
- MGMT
- Jenny O
- William Doyle
- The Last Dinner Party
- Real Estate
Och inte minst
- Äterutgåvan av 22 för mångas debutkassett
Foto Ty Segall: Patrik Forshage
