Australiensiska Parcels släpper sitt självtitulerade debutalbum och det är en mix av poppiga melodier och svårt-att-sitta-still-på-bussen-låtar. Bandet har blivit hyllat efter sin Sverigespelning på Popaganda i somras och debuten är efterlängtad. Men det är något som inte står rätt till. Jag tycker inte om det. Sången är släpig och musiken alldeles för elektronisk för min smak. Det är välproducerat men också väldigt tråkigt. Många av spåren är till en stor del instrumentala och det är ett big no-no för T. Rosenfink. Musiken beskrivs som funky och disco, två ord som helst aldrig ska användas i samma mening.
Men jag vill också berätta att det känns jobbigt för mig att vara så surig. För jag förstår att Parcels är det nya. Att alla balla kids som var på Popaganda bär Parcels-tygkassar och jag äger ingen sån. Bandet kommer säkert bokas till alla festivaler som jag kommer vilja gå på, och när mina kompisar går kommer jag stå själv i något trött öltält. På förfesten när någon spelar Comedown kommer jag byta låt och få arga blickar.
