När demokratin är hotad, när mänskliga rättigheter trycks tillbaka av rasism, sexism och homofobi - då måste man reagera. Så resonerar gitarristveteranen Marc Ribot, som varit uttalat politisk förr. Men här är känslan akut. Han har konstaterat att den gryende amerikanska folkrörelsen för demokrati saknar den sortens gemensamma kampsånger som tidigare folkrörelser samlats runt. Det finns ingen allmänt spridd Joe Hill, Victor Jara, Woody Guthrie eller Phil Ochs idag, inga nedärvda kampsånger att skapa gemenskap genom. Marc Ribot ser det som sitt ansvar att tillhandahålla sådana. Så med den uttalade avsikten att skapa sånger för protesterna mot USA:s sittande president har han samlat elva sånger skrivna eller uppdaterade för att fånga den dagsaktuella politiken. Några av dem är hämtade ur den italienska antifascistiska andra världskriget-traditionen, några från den amerikanska medborgarrättsrörelsen, några är mexikanska protestsånger och några är egna nyskrivna sånger.
[We Are] Soldiers in the Army brukade sjungas av dem som arresterats i medborgarrättsrörelsen, och trots frijazziga utvikning är det tydligt att den är avsedd att spridas och sjungas i motsvarande sammanhang idag. Knock That Statue Down, där bland andra Syd Straw bidrar med sång, behöver knappast förklaras, och i How to Walk in Freedom tar Marc Ribot hjälp av Sam Amidon och Fay Victor för att vädja till Rosa Parks, Emma Goldman och Malcolm X att komma tillbaka och lära ut frihet. Nyskrivna Srinivas med Steve Earle och Tift Merritt handlar om krafterna bakom ett omskrivet rasistiskt mord, och moderniseringen av den italienska The Militant Ecologist ger Meshell Ndegeocello lika mycket skönhet som engagemang.
”Donald Trump - I’m talking to you”. Så inleds programförklaringen Rata de dos Patas, om någon skulle missat vem den tänkta mottagaren är. Den kombinerar en tvåspråkig söder-om-gränsen-sväng med ett modernt rapparti där Ohene Cornelius konstaterar att den nuvarande presidenten inte är hans president, och där inklippta rasistiska Trumpcitat om ”bad hombres” bankar in poängen. The Big Fool på samma tema sjunger Marc Ribot, med en sångröst så full av ilska att han låter märkvärdigt lik Joe Strummer.
Men skivans musikaliska höjdpunkt kommer från Marc Ribots gamle arbetsgivare Tom Waits. Hans karaktäristiska röst mot sparsmakat arrangemang i en allt annat än konfrontativ Bella Ciao från partisanrörelsen mot Mussolini har en inneboende styrka som i sig borde vara tillräcklig för att ställa diktatorer inför rätta.
