Marc Ribot - Goodbye Beautiful/Songs of Resistance 1942 - 2018

Patrik Forshage 00:00 13 Sep 2018

När demokratin är hotad, när mänskliga rättigheter trycks tillbaka av rasism, sexism och homofobi - då måste man reagera. Så resonerar gitarristveteranen Marc Ribot, som varit uttalat politisk förr. Men här är känslan akut. Han har konstaterat att den gryende amerikanska folkrörelsen för demokrati saknar den sortens gemensamma kampsånger som tidigare folkrörelser samlats runt. Det finns ingen allmänt spridd Joe Hill, Victor Jara, Woody Guthrie eller Phil Ochs idag, inga nedärvda kampsånger att skapa gemenskap genom. Marc Ribot ser det som sitt ansvar att tillhandahålla sådana. Så med den uttalade avsikten att skapa sånger för protesterna mot USA:s sittande president har han samlat elva sånger skrivna eller uppdaterade för att fånga den dagsaktuella politiken. Några av dem är hämtade ur den italienska antifascistiska andra världskriget-traditionen, några från den amerikanska medborgarrättsrörelsen, några är mexikanska protestsånger och några är egna nyskrivna sånger. 

[We Are] Soldiers in the Army brukade sjungas av dem som arresterats i medborgarrättsrörelsen, och trots frijazziga utvikning är det tydligt att den är avsedd att spridas och sjungas i motsvarande sammanhang idag. Knock That Statue Down, där bland andra Syd Straw bidrar med sång, behöver knappast förklaras, och i How to Walk in Freedom tar Marc Ribot hjälp av Sam Amidon och Fay Victor för att vädja till Rosa Parks, Emma Goldman och Malcolm X att komma tillbaka och lära ut frihet. Nyskrivna Srinivas med Steve Earle och Tift Merritt handlar om krafterna bakom ett omskrivet rasistiskt mord, och moderniseringen av den italienska The Militant Ecologist ger Meshell Ndegeocello lika mycket skönhet som engagemang. 

”Donald Trump - I’m talking to you”. Så inleds programförklaringen Rata de dos Patas, om någon skulle missat vem den tänkta mottagaren är. Den kombinerar en tvåspråkig söder-om-gränsen-sväng med ett modernt rapparti där Ohene Cornelius konstaterar att den nuvarande presidenten inte är hans president, och där inklippta rasistiska Trumpcitat om ”bad hombres” bankar in poängen. The Big Fool på samma tema sjunger Marc Ribot, med en sångröst så full av ilska att han låter märkvärdigt lik Joe Strummer.  

Men skivans musikaliska höjdpunkt kommer från Marc Ribots gamle arbetsgivare Tom Waits. Hans karaktäristiska röst mot sparsmakat arrangemang i en allt annat än konfrontativ Bella Ciao från partisanrörelsen mot Mussolini har en inneboende styrka som i sig borde vara tillräcklig för att ställa diktatorer inför rätta. 

 
Skivbolag: 
Artist: 

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Fler musikrecensioner

Need for Speed - Split Vision

Under 2018 gick det inte en vecka utan att ett 80-talsdoftande svenskt släpp skulle recenseras. Hela mitt liv var tonsatt av synthar, trummaskiner och nostalgi för en tid jag inte själv har upplevt, och jag blev rätt mätt. 

Need for Speed är precis det - en svensk duo som hämtar sitt sound från 1980-talet. Men min första tveksamhet smälter ganska snart bort. Martin och Felix har en friare tolkning av soundet och riktigt starka melodier, och det är jag svag för.

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!