Tiden går. Det känns verkligen inte som det var fem år sedan jag stod med magen full av värme i skivaffären med Afghan Whigs nya i lurarna. [I]Gentlemen[/I] infriade alla förhoppningar. Lätt. Greg Dulli hade återigen lyckats skriva obehagliga texter och lindat in dem i en dramatisk musikalisk dräkt fylld av själ, ångest, kött och blod. Efterföljaren [I]Black Love[/I] var blek.
Det kändes redan där som om Dullis låtskrivarådra var på väg att sina. Och tyvärr håller torrperioden i sig. Explosiviteten har försvunnit hos Afghan Whigs. De försöker att upprepa sin gamla låtformel, men kommer knappt halvvägs. Det är tillrättalagt och nervöst; blåset har fått en mer framträdande roll, men tyvärr förstärker det bara det intetsägande, alltför vuxna intrycket. Att bandet är värsta älskarna av gammal soul och dessutom fixar att spela coola soulcovers har de visat på ett antal singlar genom åren. Men när de ger soulådran så mycket rum i sina egna låtar blir det bara platt, träigt och långtråkigt. Synd på ett band med så grymma förutsättningar.
Skivbolag:
Artist:
