1995 skrev Nöjesguidens dåvarande filmredaktör Johan Croneman att Ole Bornedals Nattvakten var ”en av de bästa nordiska debutfilmerna på länge”. Han uppskattade till mestadels den” gastkramande och välspelade filmen”. Och man bör se Nattvakten innan man ser Nattvakten – Demons are Forever. Eller inte. Den första filmen ger i alla fall en välbehövlig bakgrundshistoria och Bornedal har snyggt lagt in olika passningar till 1995 års film, främst i bildspråket, i uppföljaren. Om nu Nattvakten var otäck lär de lärda tvista. Det var tidigt i karriären för delar av nutida dansk skådespelarelit som Nikolaj Coster-Waldau, Kim Bodnia och Sofie Gråbøl. Den tog också Ole Bornedal ut i världen med en amerikansk nyinspelning av filmen.
30 år senare är Martin (Nikolaj Coster-Waldau) fortfarande märkt av det han upplevde på sitt jobb som nattvakt på ett bårhus. Dottern Emma (Fanny Leander Bornedal) börjar nysta i den gamla historien vilket väcker både minnen och en fasansfull ondska till liv. I en svensk skräckfilm hade skräckmomenten klippts sönder men Ole Bornedal är erfaren och räds inte splatter. Blodet forsar när någon får halsen avskuren eller dunkar sitt huvud sönder och samman, även om tyngdpunkten i filmen ligger i det psykologiskt obehagliga.
Skuggorna och natten får skrämma, mörka miljöer på mentalsjukhus eller blinkningar till karaktärer som Hannibal Lecter är stillrent utförda. Det sticker ut. Däremot är det liknande och tröttna vändningar som i Nattvakten. Vem som är mördaren drar man självklart ut på men lite för länge för att man inte ska ha räknat ut det eller bli särskilt skrämd när det väl avslöjas. En sak är säker, även om Nattvakten – Demons are Forever inte håller i kvalité i jämförelse med den mängd skräck som årligen produceras så slår danskarna åtminstone sina skandinaviska kollegor med hästlängder i genren.
