Krogrecension: Wine Mechanics

Vinmakarna på Wine Mechanics kan även laga riktigt god mat.

Ute vid slakthusområdet i Gamlestan har det urbana vinbryggeriet Wine Mechanics haft öppet sedan sent i våras. Tillsammans med verksamheten att brygga vin har de även en restaurang i samma lokaler, om än avskilda från varandra med stora glasväggar. När vi besöker dem för att äta middag är det alltså med lika stora förväntningar på maten som på vinet.

Göteborgs slakthusområde har inte samma pulserande nattliv som namnen i Stockholm direkt. Från spårvagnsstationen är det en frisk promenad på ungefär tio minuter för att komma dit, och det är snarare lugnt och stilla hela vägen. Framme vid området blir vi omkörda av två lastbilar på väg ut från en lagerlokal, men det är en välkomnande öde känsla på något vis. Såklart måste ett urbant vinbryggeri ha rätt tilltagna lokaler och då är ett industriområde ganska givet. Men det är som att en helt annan värld öppnar sig när en väl stiger in i restaurangens lokaler.

För väl inne är det mysigt ljussatt, vackert högt i tak och fler monsteror i provrör och vinflaskor på hyllor än det går att räkna. Rustikt och minutiöst planerat på samma gång helt enkelt. Det enda frågetecknet inredningsmässigt är de mörka väggarna med svartvita fotografier som ser ut att vara hämtade direkt ifrån IKEAs sortiment av färdiga prints. Såklart visar det sig senare att männen på bilderna är vinmakare som de jobbar med runt om i världen. Detta berättar vår servitör för oss efter att vi frågat om råd med vinerna, vilket måste antas att nästan varenda människa gör. De stoltserar nämligen med en vinlista som sträcker sig från sida ett till 18 i menyn, maten kommer först efter det. Trots att det är vackert designat hade vinlistan och menyn kunnat komma var för sig, istället för sammansatt till något som liknar en novellsamling i tjocklek.

Prislistan på vinerna sträcker sig från hiskeligt dyra till helt okej och eftersom ingen i sällskapet är varken konnässör eller sommelier tar vi in en av flaskorna i det nedre prisskiktet. Det visar sig att mannen som gjort vinet är en av de som fått sitt svartvita porträtt uppsatt på väggen, vilket direkt får det att kännas som ett lite lyxigare val. I samma veva som vi beställer vinet passar vi på att fråga om bryggeriet som vi skymtar från där vi sitter. Vad som förväntades bli en lång utläggning till svar blir ganska kort och oinspirerande, vilket är tråkigt när en väl är på en så pass unik plats i Göteborg. Följdfrågor uteblir från vår sida och istället beställer vi mat.

Restaurangens menypaket ligger till skillnad från många av de superdyra vinerna på en riktigt prisvärd nivå. För 400 kronor får en förrätt, varmrätt och dessert, och för en femtiolapp till även en ostbricka. Den här gången kör vi utan någon ostbricka eftersom hungern inte riktigt skriker i magen. Precis som att vinlistan säkert är inspirerande för den som är insatt, är maten på menyn spännande. Till att börja med äter vi ravioli med äggula och confit samt gurksallad med mozzarella. Det är få saker som är så njutbart för både smaklökar och ögon som att skära in i en bit ravioli med en hel gula i, och salladen har ett spännande inslag av ostronört. Varmrätterna vi bestämmer oss för är en pappardelle med rosmarin, krispigt stekta kantareller och zucchini samt sea bream med bouillabaisse. Hela menyn står på engelska och eftersom vi inte är säkra på vad sea bream är för en fisk blir det en chansning. Tyvärr klaras det inte heller upp vid bordet när den svensktalande servitören även han presenterar fisken vid dess engelska namn, så efter att ha konsulterat google förstår vi att det är havsruda som ligger på tallriken.

Efter paus vi tog för att kolla upp namnet njuter vi av de snyggt upplagda och riktigt goda rätterna. Vinet som vi dricker till smakar även det fantastiskt och är serverat i specialbyggda glas, fjäderlätta. Det känns i varje detalj av drycken och maten att de är passionerade över vad de gör här ute. Som avslutning på middagen blir det strudel och tartlette, för här blandas det vilt med influenserna i köket. Både den franska och den tyska desserten håller hög klass, det ska konditorn verkligen ska ha en fjäder i hatten för. Det är en gastronomisk liten pärla här ute i Göteborgs slaktis och vi kan konstatera är väl värt besöket.