I entrén till en av Göteborgs mest klassiska restauranger står den relativt sett nya krögaren Leif Mannerström och vinkar in gäster. Två italienska turister frågar på knagglig engelska: ”Do you have meatballs on the menu?”.
”We fix, come in”, kommer svaret, som ett skott men ännu knaggligare, och Mannerström håvar in sin fångst.
Efter turisternas välkomnande blir vi placerade längst in i ett litet sidorum till den avlånga matsalen. En akustisk miss visar det sig när ett par goa gubbar laddar för kvällens hockey och bullret skakar rummet som en gitarrliknande resonanslåda.
Vi välkomnas med en bra brödkorg och tillhörande citronsmör som fylls på efter det faktiska behovet.
Till förrätt delar vi på en ankrillette och vårt sällskap svär av lycka, highfivear och säger att den trådiga patén får en tia på en femgradig skala.
Vi beställer griskind till huvudrätt och är närmast säkra på att Nasse har levt ett gott liv, för det är nog det godaste stycke fläsk vi har ätit. Det smakar äkta bondgård, i meningens goda bemärkelse.
Den helstekta rödtungan håller tyvärr inte samma klass. Den är absolut god, men inte så överväldigande som vi hoppats. Tillsammans med potatisen serveras en spännande karamellsmakande smörsås som tyvärr inte framhäver fisken, men som passar bra att doppa potatisen i. Svampen till var lite tråkig.
Efterrätten – som vi även den delar – kräver ett gormandiskt hål i form av en OP för att ens kunna pressas ner. På Kometen betalar man förvisso rejält, men portionerna är därefter. Glass/sorbet på citron slår de flesta gelateriorna.
Generellt hade vi gärna betalat lite mindre och fått mindre portioner, men vi är faktiskt lyckliga när vi kliver ur restaurangen och återigen befinner oss på den här sidan millennieskiftet.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 05, 2014.
