Den lilla vinbaren på Teatergatan är ett pulserande krypin som blivit en favorit hos många Göteborgare. Gatan kantas av andra ställen med höga ambitioner, så som Isabelle och Jimmy and Joan’s New York, och kommer därför i gott sällskap. Vi tog oss dit en vanlig torsdagkväll precis efter löning för att spana in hur de lever upp till sitt goda rykte.
Det är ganska högt tryck hos Juan Font, speciellt vid åttasnåret när vi kommer dit. Lokalen är fylld nästan till max, men vi hittar två platser vid fönstret ut mot gatan som är lediga. Där lägger vi av oss vinterjackorna och sedan går jag fram till baren för att lista ut vad som ser gott ut.
Det visar sig vara ett beslut som inte tar många sekunder att fatta. Menyn står uppskriven på en stående griffeltavla mitt emot baren, där det listas alternativ så som charkbricka, ostbricka och surdegspizzor. Bakom baren syns en liten, silvrig pizzaugn stå redo att langa ut krispiga små degkakor på beställning, och det blir det självklara valet för några som är sugna på middag. Vi vill även börja med en ostbricka, eftersom vin och ost ändå går hand i hand.
Efter att ha väntat i baren i lite för många minuter, och ha fått ursäkter två gånger från den ensamma bartendern att han snart ska ta min beställning, så går det undan när han väl hinner med att prata med mig. Ostbricka, två vegetariska pizzor och ett glas gott rött vin samt en alkoholfri öl. Allt i ett svep eftersom jag inte är sugen på att behöva vänta i ytterligare fem minuter för att beställa pizzorna lite senare. Jag går tillbaka till fönstret och sätter mig för att vänta efter det, och nu dröjer det inte riktigt lika länge innan han kommer fram med drickan till oss.
Eftersom det är en vinbar och personalen verkar kunnig har jag kort och gott bett om något som bartendern själv rekommenderar. De har flera öppnade flaskor stående på bardisken som verkar vara kvällens val, så det blir en av dem som heter Bruja de Rozas. Ett glas kostar hundra kronor mer än en alkoholfri öl, 38 och 139 kronor, men man får verkligen vad man betalar för. Vinet smakar fantastiskt och är inte för tungt, vilket känns väldigt passande för maten vi beställt.
Medan vi sedan väntar på maten hinner vi byta bord till ett litet högt bord några meter från fönstret där vi tidigare suttit. Vi blickar då ut över lokalen och konstaterar att medelåldern är hyfsat hög och att känslan i rummet faktiskt hade kunnat vara för en fredagskväll och inte en humpday så som torsdagar är. Detta betraktande får vi syssla med lite väl länge, då servicen är bra men långsam.
Vi hinner bygga upp en måttlig irritation över detta innan ostbrickan kommer in, och då är vi snabba med att förlåta all väntetid i världen. Bartendern tillika servitören berättar om ostbrickans utbud som består av tre hårda ostar, en mögelost, baguette, hårdbröd, hemlagad marmelad, lyxigt smör, cornichoner och enligt bartendern något som klassas som världens godaste oliver. Det sistnämnda är det som verkligen får oss att nästan trilla av stolen. Oliverna heter lucques och är olikt något annat vi tidigare smakat i olivväg. Jag säger till och med högt att är det så här oliver egentligen ska smaka? Så goda är de.
Dessutom är allt annat på ostbrickan också väldigt gott och vackert presenterat, med oliverna som klar stjärna på fatet. Vi njuter rakt igenom, och får kort därefter pizzorna serverade. Precis som en kunde avgöra från storleken på den lilla pizzaugnen så är de i portionsstorlek lagom för en person, och doften från pizzorna sprider sig i hela lokalen när vi märker att de börjar bli klara. Det är nästan förvånande att resten av gästerna i lokalen inte springer fram till baren för att beställa egna pizzor när det luktar så här gott.
Det är alltså inte särskilt förvånande att det vi får på tallrikarna även smakar väldigt gott. Att de lägger stor omsorg vid sina val av ingredienser är tydligt, och det gör att kvaliteten på rätterna är hög. Vi äter en pizza med bland annat päron, mandel och ett rikligt täcke parmesan samt en med potatis och kronärtskocka. På menyn har de bara kallat dem för spanska surdegspizzor, men det är lätt att se att det är cocas vi har fått in. Potatiscocan trumfar med nöd och näppe över den med päron, och för ett sällskap på två så räcker maten vi tagit in perfekt.
Innan vi lämnar Juan Font för kvällen så går vi fram och ber om att få ta ett kort på burken som oliverna ligger i, då vi inte kunnat släppa hur goda de var. Detta gör vi samtidigt som vi betalar den absolut prisvärda notan på 656 kronor, med tanke på den höga kvalitén vi fått njuta av. Det hade varit ett plus om beställningen hade gått smidigare, men vi konstaterar att det var väl värt väntetiden.
