Snö faller på cederträden

Max von Sydow är alltid Max von Sydow (förutom när han är Kejsar Ming). Hans medverkan i en amerikansk film borgar på intet sätt för kvalité, snarare tvärtom - få svenskar har som Max agerat i så många utländska b-filmer - men hans prestation är samtidigt alltid odiskutabelt mycket bättre än de filmer han dyker upp i. I [I]Snö faller på cederträden[/I] som alltså, för att undvika missförstånd, inte alls är en b-film utan ett seriöst rättsdrama som utspelar sig på 40- och 50-talets amerikanska västkust, har han med sin biroll som försvarsadvokat filmens bästa replik. - Act your age, säger den medelålders åklagaren efter ett känslosvall från von Sydow. - If I would act my age, I'd be dead, kontrar Max. Och han ser onekligen gammal och tärd ut. Medvetet så, självklart. Tyvärr lider även denna filmatisering, av en mycket poetisk roman, lite av en sliten uppgivenhet - antagligen uppkommen av de många problem som uppstår när en mångfacetterad bok ska bli film (det har tjatats spaltmeter om det, däribland i recensionen ovan av [I]Beach[/I], men det är ett sällan löst problem). David Gutersons existentiella och samhällskritiska rättsdrama har sin bas i ett litet fiskarsamhälle i USA där en fiskare hittas död i sitt eget nät. En av byns många japanska invandrare anklagas för dådet och via en rättegång, följd av huvudpersonen och journalisten Ishmael (i filmen spelad av Ethan Hawke), gör berättelsen nedslag i olika skeenden från tidigt 40-tal och framåt - inte minst krigsårens brutala fängslande av USA-födda japaner. Det är med andra ord en mycket komplex berättelse om politik, kärlek och mord, och det vore synd att säga att Scott Hicks och manusförfattaren har haft tungan rätt i mun filmen igenom. Här försvinner såväl delar av helheten som några av de viktiga psykologiska pusselbitar som krävs för att göra historien gripbar och riktigt engagerande. Den som inte har tagit del av den litterära förlagan lär ha vissa problem att orientera sig i det minst sagt böjda tidsrummet. Men det är utan tvekan genomgående välspelat, och filmmakarna ska ha en eloge för att ha lyckats återskapa den suggestiva känsla av utsatthet och kyla som härbärgerars i det karga landskapet. Den hårda naturen och den bistra vardagen, fylld av rädsla och främlingsfientlighet, mal ner medborgarna till kurande och isolerade individer - och det är bara de som fortfarande när en tro på kärlek och rättvisa som orkar stå emot snålblåsten. Det låter moraliskt och emotionellt korrekt men är det faktiskt inte, här målas det nämligen i många grå nyanser, inte minst i de välkomponerade och slående bilderna. Om bara Hicks & co hade fått ordning på dramaturgin skulle detta ha varit en episk tragedi värd sitt stora T. Nu blev det en udda titt på en bortglömd, och inte så smickrande, period av USAs historia. Gott så.