Sagan om konungens återkomst

Jo. Det blir ett lyckligt slut på Peter Jacksons steroidremix av Johnny, Ronny och Reuel Tolkiens saga. Ringen plumsar ner i lavan. Hobbit-folket räddar världen. Fåglar sjunger. Den brinnande vaginans terrorvälde mosas i grind. Det erbjuds till och med några tillfällen att fälla en liten tår (ledsen om jag råkade berätta för mycket). Och, javisst, spetsiga öron är ganska larvigt. Men att påpeka något så uppenbart, liksom att avfärda hela fantasygenren på dylika grunder, är i dagens popkulturella läge ungefär som att gräva ner sig i ett hobbithål och vägra se samtiden i ögonen. Nördarnas gyllene era kommer inte att ta slut på ett bra tag. Därför tänker jag överlåta till någon annan, kanske en bättre klädd och bildad person, att såga hela konceptet med svärd och magiska ringar. Själv tillåter jag mig att regrediera till det stadium där man kan uppskatta det riktigt skitstora i denna final av monumentala fältslag, hurtigt stridsparskamaraderi och überkitschig hela-kungariket-och-prinsessans-hand-avrundning. Det är väldigt lätt att göra nämligen. De fjantighetskänningar som ligger på lut bekämpas med ihärdiga regn av orchpilar och ständigt stegrade bombasmer. Subtiliteter hålls på behörigt avstånd av tusentals verkliga och animerade statister, hårdkomprimerat ljud och, förstås, av simplast tänkbara sentimentalitet i form av tårögda hobbits som kramar om varandra. Storslaget ibland, gulligt ibland, allt skildrat med grova och lätt pixelerade penselsvep. De dramaturgiska lösningarna, liksom skådespelarinsatserna, är givetvis av typen "keep it simple and stupid" för att alla ska kunna hänga med -- i ett överpedagogiskt ögonblick förklaras begreppet skenmanöver så extremt tydligt att [I]Sesame Streets[/I] räkneövningar är rena partikelfysiken i jämförelse. Det är ju givetvis en aning genant, men det stör faktiskt inte särskilt mycket. Man glor ju inte på en sagofilm för att ta del av narrativ genialitet. Man glor på [I]Sagan om konungens återkomst[/I] för att tugga i sig ett matinéäventyr som får Cecil B De Mille att framstå som en minimalistisk kammarspelskille. Som helhetsupplevelse är [I]Sagan om konungens återkomst[/I] snäppet bättre än den tradiga [I]Sagan om de två tornen[/I] och betydligt sämre än den inledande [I]Sagan om ringen[/I], som tack vare sitt melankoliska anslag och högtidligt episka känsla är en av de främsta mytologiska mash-ups som hittills har överförts till celluloid. Därmed inte sagt att [I]Sagan om konungens återkomst[/I] är dålig. Det är en synnerligen funktionell bergochdalbanefärd som får de dryga tre och en halva timmarna att svischa förbi. Åtminstone tills urinblåsan börjar signalera SOS. Låter det lovande? Sluta i så fall att läsa här och kila iväg till närmsta biograf med riktigt bra ljud. Ni blir inte besvikna. Och därmed är knatterecensionen avklarad. Den riktiga recensionen börjar här med att torrt konstatera en sak: [I]Sagan om konungens återkomsts[/I] starkaste sida är de blodiga bataljscenerna med en hittills oöverträffad body count av digitala statister. Trots det myckna användandet av datorgrafik framgår faktiskt känslorna av kaos och blodigt våld mycket tydligt. Det är i dessa scener, kontrasterade mot den mer stealthmässiga berättelsen om Sams, Frodos och Gollums vandring mot vulkanen, som man anar Jacksons passion för att göra film. Det är som sagt inte subtilt, men medryckande. Problemen som ändå mulnar upplevelsen av Peter Jacksons tredje Tolkienfilm har snarare med rytm, den mänskliga skådespelarfaktorn och filmbolagets säkerhetsbestämmelser att göra. Det sistnämnda problemet angår egentligen inte någon vanlig biobesökare, men filmupplevelser är å andra sidan alltid beroende av sin kontext, och det vore dumt att inte fräsa åt filmbolag som leker flygplats nu när jag ändå har chansen. Så här kommer en liten historia om vad man som filmrecensent kan utsättas för: Pressvisningarna av Ringenfilmerna har ramats in av en märklig säkerhets- och sekretessapparat. För att på nåder få se filmen innan premiär, har recensenterna fickmuddrats av kostymklädd Securitaspersonal, scannats av metalldetektorer och alla har fått checka in sina mobiltelefoner och pacemakers (för att undvika bootlegging? Verkligen?) Det är illa, men värst av allt är den långa, fläskiga ouvertyr som dånar i salongen innan ridån går upp. Jag misstänker att detta musikstycke spelas för bygga upp en stämning. Kanske för att lugna de känslor av förnedring som uppstått i foajén. Men vi blir alls inte vänligare inställda, eftersom denna ouvertyr är en skrattretande usel Wagnerkliché som sakta men säkert glider in i eländigt pipande irländsk folkton. Olidligt. Om det musikaliska förspelet kanske var tänkt som ett Goebbelskt angrepp mot recensenternas mentala försvarsbarriärer -- lite Nürnbergsound blandat med folkmusikalisk kitsch borde ju få även den mest inbitne nöjesvänsteraktivist att tappa principerna -- är jag rädd för att det är en taktik som i just detta fall misslyckas. Vill man bryta ner en recensents inneboende magsurhet är inte ett score av Howard Shore det vassaste vapnet. Han är bevisligen en sömnig löpande band-kompositör som snittar fyra oinspirerade soundtracks per år. Fast den clip art-aktiga musiken blir oavsiktligt underhållande när man tänker på att denna ljudtapet (filmen avslutas förresten av en mögeldoftande Annie Lennox-ballad!) kommer att användas som fond för miljontals smaklösa samlag i vinter. Nog om detta. Även om [I]Sagan om konungens återkomst[/I] ganska ofta får underkäkar att störta mot marken har den problem med rytmen, hur de olika delberättelserna är hopfogadade. Vid några tillfällen har det korsklippts så vårdslöst att flowet, själva grundförutsättningen för att ett skitstort matinéäventyr ska fungera, hackar. Det märks alltför väl att det finns kilometervis av bortklippt material (hej DVD!) och att kill your darlings-situationer har uppstått fler gånger än vad som egentligen är hanterbart. Jag är imponerad över att Peter Jackson fortfarande har lite hår kvar på huvudet. Det luktar vid några tillfällen nödlösning och superkomprimering. Bland annat fuskar man förbi den sista uppgörelsen mellan gammgubbarna Gandalf och Saruman, vilket gör Gandalfs roll i denna sista film fullkomligt endimensionell. Detta gäller även de filmens bifigurer, som ofta får fylla viktiga funktioner utan att vi bjuds på något som helst bakgrund eller personligt tilltal. Deras stund på duken är antingen för kort eller för kantigt hanterad. Faramir och allt vad de heter är förbrukningsartiklar som bara hux flux försvinner ur bild för att bara följas upp med någon idyllisk bild i slutet. Nu är [I]Sagan om konungens återkomst[/I] inte en film som bygger på skådespeleri, men man önskar ibland att den avdelningen vore aningen mer fyllig. Till exempel är Orlando Bloom i rollen som den spetsörade pilbågsspecialisten Legolas än mer intetsägande än i de tidigare filmerna -- trots att han drar ett par snowboardinspirerade stunts på en elefantrygg. Liv Tyler skymtar förbi vid några tillfällen och. ja, man förstår faktiskt inte vad hon tillför berättelsen förutom att vara en trofé som offrar sig en smula. Så var det förstås i boken, men när nu Jackson ändå tagit sig friheter med berättelsen kunde man hoppas på en nedtrimning av gubbigheten. Den mest minnesvärda skådespelarinsatsen görs av Sean Astin -- hans borderlinebeteende som betjänthobbiten Sam lyfter triangeldramat mellan honom själv, Frodo (Elijah Wood) och Gollum (Andy Serkis plus ett gäng animatörer) till något oväntat dramatiskt och mycket underhållande. I takt med att de forslar den onda ringen mot Domedagsklyftan förvandlas de till eländiga magijunkies som mest av allt påminner om de ruffiga existenser som brukar hänga utanför Systembolaget vid Hornstull. Karaktären Sams pliktkänsla och bubblande agressivitet filtrerat genom Astins lätt desperata överspel resulterar i den enda varelse på duken som uppfattas som nästan mänsklig. Man bör kanske också tillägga att Elijah Wood knappt ens behöver spela sin roll -- med sitt allmänt kusliga utseende och oroligt utstående ögon är han som klippt och skuren för alla framtida roller som svartkonstpundare. Men de här nedslagen i persongalleriet är småpotatis jämfört med det enda riktigt betydande hindret på vägen till mastodontfilmslyckan: Viggo Mortensen i rollen som Aragorn. Så länge pilarna viner och världen verkar utom all räddning är han utmärkt. Så länge han håller klaffen och biter ihop är han en ständig garant för att spänningen på filmduken bibehålls. Men i slutet, när hans toviga grungehår har fått sig en inpackning och en fjantig kungakrona placerats ovanpå, inträffar en liten katastrof som är minst lika generande som när Claes Åkesson på fullt allvar läste nyheter i TV3. När Darth Vaders ondska slutligen har bekämpats och filmens manér i en handvändning har bytts från [I]Braveheart[/I] till Pierre & Gilles tvingas nämligen Mortensen att klämma ur sig några icke fältmässiga ord. Och han gör det på ett sätt som får mig att lova att aldrig, aldrig mer klaga på Keanu Reeves replikleveranser. Några minuter av filmens slut gör faktiskt riktigt ont i magen. Men utslaget på nästan tre och en halv timme av lysande slagfältshålligång och skakigt triangeldrama mellan tre kortvuxna häxkonstnarkomaner kan man faktiskt förlåta Mortensens lapsus. [I]Sagan om konungens återkomst[/I] är trots sina skavanker en tripp som med all säkerhet kommer att locka ytterligare några välklädda människor med certifierat god smak ner i fantasyträsket. Låt oss bara hoppas på att DVD:n som kommer att vara helt bisarrt lång och kommer nästa höst innehåller en datoranimerad Aragorn som pratar i de kitschiga slutscenerna. Så att ingen behöver skämmas.