– Allt jag gör, gör jag för att skydda dig. Galen Erso, spelad av Mads Mikkelsen, ser sin dotter i ögonen för vad han tror är sista gången innan Imperiet tvingar honom tillbaka för att avsluta det han för så många år sedan påbörjade. Kvar blir Jyn, som måste växa upp lite för fort.
Rogue One: A Star Wars Story utspelar sig mellan episod tre och fyra. I en tid av osäkerhet, hopplöshet och krig. Rebellalliansen har fått uppgifter om att Imperiet bygger ett supervapen. Dödsstjärnan. (Om du räknar det här som spoiler har du uppenbarligen inte sett ep 4 – 6 och har därför ingen talan.) Någonting måste göras, annars är allt förlorat och de mörka krafterna har vunnit. Lotten faller på Jyn Erso, som under större delen av sitt liv flytt både Imperiet och rebellerna, i jakt på någon slags frihet. Men djupt inom henne vet hon att friheten finns i frigörelsen från Imperiet.
Det här kommer antingen vara det lättaste eller svåraste jag har skrivit under min karriär. Min relation till Star Wars går långt, långt tillbaka. Nu ska jag på något vänster försöka se bortom min personliga relation till dessa filmer och ge er en recension utifrån en filmkritikers ögon. May the Force be with me.
När Disney annonserade att de hade tagit över rättigheterna till Star Wars var jag orolig. Jag såg framför mig år av utdragna kärlekshistorier á la Attack of the Clones och CGI-karaktärer som är fullständigt onödiga och irriterande (ni vet whosa mesa isa talking about). Till min stora förvåning gjorde Disney ett bättre jobb är vad jag någonsin hade kunnat tro. The Force Awakens blåste liv i en galax som i princip låg på dödsbädden. Med den filmen i bakfickan var förväntningarna på Rogue One sky(walker)höga. Förlåt för usel ordvits. Jag är Göteborgare.
Rogue One är intressant eftersom vi redan vet hur den kommer att sluta. Det vi vill ha reda på är hur det blev som det blev. Under de första 20 minuterna får vi små pusselbitar, som stundtals känns som att regissören har försökt få in så mycket information på så kort tid som möjligt. Det blir lite rörigt. Men efter det flyter filmen på. Gareth Edwards får oss att hoppas att kanske, bara kanske, så har vi fel och allt ordnar sig, trots att vi vet att det här kommer sluta bitterljuvt.
Det som gör Rogue One så bra är djupdykningen i Kraften, vilket är någonting filmerna har varit dåliga på – tills nu. Flörten med hinduism och buddhismen blir allt tydligare, vilket Lucas nog är glad för. Kraften pratas om på ett annat sätt och utforskar delar av den vi tidigare bara har viftat bort. Chirrut påminner om Maz Kanata och visar oss att det inte bara är Jedis och Siths som kan ha förståelse för Kraften. Även om han vid vissa tillfällen känns som en religiös fanatiker går det inte att neka att han tillför en viktig del vi tidigare har saknat. De ”vanliga” människornas tro på något större. Genom att blanda in en slags vardag blir krigsscenerna mycket starkare eftersom vi inte bara får se de få ”utvalda” slåss för det goda i världen. Den mer nyanserade bilden av Star Wars-universumet låter relationerna utvecklas mellan karaktärerna på ett mer naturligt sätt. De relationer som uppstår ges den tid de behöver för att kännas äkta. I Rogue One är det förhållandena mellan karaktärerna som står i centrum och inte det politiska maktspelet. Någonting episod två och tre försökte med, men misslyckades med brutalt.
Visuellt är filmen inget mindre än ett mästerverk. Vi dras med tvärs över rymden och får besöka nya planeter. Nya planeter för den som inte har läst böckerna, det vill säga. Vi har kommit en lång väg sedan episod 1 – 3. CGI:s går i princip obemärkta förbi och användningarna av modeller gör det hela mycket mer trovärdigt. Old school-känslan är stark med Rogue One.
Överlag är filmen bra. Fantastisk faktiskt. Disney har hittat ett sätt att hedra de gamla filmerna, samtidigt som de utforskar nya horisonter, vilket uppskattas. Rogue one är en värdig medlem i Star Wars-familjen, men just nu känns filmen mer som en förrätt, medan vi väntar på uppföljaren till The Force Awakens. Men det hindrar mig inte från att se filmen en gång till idag, och sen en gång till på söndag (döm mig inte).
Plus och minus med filmen:
- Introt. Var fullt medveten om att de skulle skippa det klassiska introt, men blev fortfarande lite besviken. Den där speciella känslan när Williams musik dundrar i högtalarna och texten åker fram i rymden infann sig inte och den var saknad.
- Boys only. Trots att huvudkaraktären i filmen, Jyn Erso, har en stark närvaro är kvinnorna i filmen underrepresenterade. En struntsak för många, men för någon som växte upp med filmerna och konstant fått höra att det är en film för killar, är det här ganska viktigt. I ett sådant stort universum finns det garanterat fler kvinnor som är aktiva i motståndsrörelsen och Imperiet. Att byta ut några få av alla soldater är inte så svårt.
+ Val av skådespelare. Bra insatser av majoriteten. Extra kudos till Felicity Jones och Mads Mikkelsen.
+ CGI. Måste erkänna att det tog mig några sekunder att inse att Guvenör Tarkin inte var riktig. Snyggt gjort!
+ Rebellalliansen. Hittills har vi blivit matade med att rebellerna är genomgoda. Rogue One visar oss baksidan. Att behöva offra något för the greater good. Att behöva ta beslut som inte alltid stämmer överens med idealen.
+ Comic relief. Varje Star Wars-film behöver en karaktär som levererar lite halvdryga one-liners. K-2SO skulle definitivt kunna vara konstruerad av Sheldon Cooper.
