Det har äntligen blivit dags för Daniel Craig att avsluta sin tjänstgöring som James Bond. ”Äntligen” skriver jag inte så mycket för att Craig skulle ha gjort ett dåligt jobb. Tvärtom. Hans råa porträtt av den dry martinipimplande agenten med rätt att döda har har stegvis knappat in på samtiden. Man kan givetvis ha åsikter om logiken bakom hans uttalande om att vem nästa Bond än blir borde det inte vara en kvinna, men att det istället borde finnas bättre roller för kvinnor och färgade skådespelare. Vad gäller just självständigare roller för kvinnor har franchisen också tagit några sjumilakliv i Craigs fem filmer som Bond.
Jag skriver heller inte ”äntligen” för att nya filmen No Time to Die är något fantastiskt avslut. Snarare för att filmens på grund av pandemin ständigt uppskjutna premiärdatum äntligen infunnit sig. I Sverige dagen efter att restriktionerna för restauranger och kulturscener släppt. Så visst, kosingen styr. Men det känns med försiktig optimism som ett bokslut för något mer än Craigs Bond. Har man dessutom efterlängtat en riktigt bombastisk bioupplevelse efter ett och halvt års Netflix and chill är det filmens brister till trots lite av ett popcornfilmiskt exilir att gulpa i sig actionscener och Hans Zimmers bedövande stråkar.
No Time to Die tar vid ungefär där Spectre slutade. Bond har lämnat in sin Walter PPK och tar tillsammans med Madeleine Swann (Léa Seydouxs Proustklingande bondbrud från Spectre) snäva kurvor på slingriga serpentinvägar på sin väg mot la dolce vita. Men hans Aston Martin går inte snabbare än att deras förflutna hinner ikapp i filmens tveklöst bästa jaktsekvens, och de älskande tar ett lika bittert som tårfyllt farväl.
Fem år senare spenderar Bond sina dagar på Jamaica när det förflutna gör sig påmint igen i skepnaden av CIA-agenten Felix Leiter (Jeffrey Wright), som behöver hjälp att återbörda en kidnappad vetenskapsman (David Dencik) och ett biokemiskt vapen från Spectre. Något den pensionerade dubbelnollan accepterar först efter att ha träffat sin efterträdare (Lashana Lynch), som är ute efter vapnet för britternas räkning. I de eskapader som följer är tonläget både splittrat och uppskruvat i förhållande till filmseriens tidigare kapitel med Craig i huvudrollen.
Cary Joji Fukunaga, som här regisserar sin första Bond-film och även skrivit manus tillsammans med Neal Purvis, Robert Wade och Phoebe Waller-Bridge, tycks vilja kräma på med extra allt i Craigs grand finale. Å ena sidan bekantar sig Bond med Ana de Armas karaktär Paloma på ett våldsamt smokingevent på Kuba under så humoristiska omständigheter att den plojiga eran med Roger Moore i huvudrollen gör sig påmind. Å andra sidan är filmens sentimentala noter samtidigt så dominanta att George Lazenbys enda insats som Bond i I hennes majestäts hemliga tjänst känns kallhamrad. För att inte tala om den alldeles för grandiosa finalen eller Remi Maleks Bondskurk, vilken går från slasher-potential iförd en obehaglig vit porslinmask till fåfängt maktfullkomlig.
No Time to Die är tyvärr en film mer upptagen med att vara alla möjliga typer av fans till lag än att bära sig själv som just film. Nåväl, kanske inte några av de mest stockkonservativa fantasterna, som lär tycka att karaktärsutvecklingen passerar en gräns. För de flesta andra är det nog en välkommen potpurri av återseenden (Christoph Waltz, Naomie Harris, Ralph Fiennes och Ben Wishaw repriserar alla sina roller), fighter och fnissiga one-liners. Och även om man som jag blir lite besviken på att Craigs farväl inte blev mer samlat, och dessutom finner det på tok för långdraget, är det alltjämt ett redigt fyrverkeri väl lämpat för att fira återtåget till biosalongerna.
