Det ska erkännas med en gång: jag hade stora förväntningar på denna film. Detta inte bara till följd av att Leif Magnusson har gjort två av 90-talets bästa TV-thrillers, Den gråtande ministern och Kvinnan i det låsta rummet, utan även på grund av att det svenska filmåret 1998 i stora delar har varit erbarmerligt dåligt. Lukas Moodyssons lysande Fucking Åmål gör visserligen min längtan efter bevis på intelligent liv i den svenska filmbranschen aningen mindre akut, men [I]en[/I] film gör som bekant inget filmår.
Och det börjar bra. Magnusson har tillsammans med den brittiske fotografen Ian Wilson (Crying Game, Backbeat) skapat en spännande, grådaskig och egen miljö långt borta från ära och redbarhet. Detta är Småstaden, byn kanske, där tåget inte längre stannar, där alla röker kopiöst, där inget har renoverats på 20 år och där de slitna hemmen därför är inredda i en 70-talsanda som trotsar all estetik. Det är därtill en by där de flesta är fula, skitiga och misstänksamma, där det vallas getter mitt på gatan och där en hästhord plötsligt kan bryta den ekande tystnaden - och där folk kan heta saker som Morgan och Glenn utan att någon höjer på ögonbrynen. Vi rör oss alltså i en realism som inte kan kallas magisk, utan snarare en mer profant skruvad sådan. En diskbänksrealism i karikatyr. Mestadels en suggestiv och underhållande sådan.
Men Magnusson har inte gjort det lätt för sig, även om det kanske kan te sig så vid en första anblick. Intrigen är nämligen relativt enkel och okomplicerad, i vissa hänseenden till och med simpel, och tar helst den snabbaste vägen mellan två punkter. Men Magnusson har samtidigt intentionen att berätta om riktiga människor och riktiga människors känslor, om utsatthet, kärlekstörst och ensamhet. Och detta i en tragikomisk ton som ju i bland kan vara svårtyglad, och närmast leva sitt eget liv. När en sådan satsning går hem, gör den det å andra sidan med besked, som ofta i Ettore Scolas, eller några av Mike Leighs, filmer. Men det krävs en jämvikt som är svår att nå och även om Magnusson till största del utför balansakten med äran i behåll, är det just i mötet mellan karikatyren och seriositeten som friktionen uppstår.
Tomas von Brömssen gör sin ensamme, alkoholiserade och ledsne lärare Torsten med stor känsla och visar på ett gripande sätt att medelålders kärlek kan vara lika tafatt som pubertal. Det är lätt att dras in i den illusion som just han förvaltar men tyvärr desto svårare när det gäller de andra karaktärernas diton. Men ansvar för detta ska egentligen inte läggas på skådespelarna. Att Mikael Persbrandt här gör samma roll som vanligt, en kolerisk och labil machoman, berättar möjligtvis något om hans begränsningar men kanske än mer om hur lätt det är att hamna i ett fack. Nej, problemet är snarare att han och de två kvinnliga huvudrollerna inte har givits något större svängrum eller fördjupning.
Även om det ibland värmer till i hjärtat för alla dessa ensamma själar, tar filmen aldrig riktigt konsekvensen av deras deprimerade leverne, och framförallt inte av deras gärningar. Någon dåtid eller framtid anas inte och det djup som antyds lodas aldrig ordentligt, vilket onekligen påverkar hur nära Torsten och gänget vi tillåts gå, hur väl empatin etableras i publiken - och då är undertecknad ändå annars mycket lätt inlockad i teman som utsatthet och alienation.
Men visst, jag är tydligt kluven inför denna ambivalenta film. När allvaret har ett knappt men klart övertag över det dråpliga, rister det ändå till i filmduken. I några scener, däribland den där den extremt hämmade Torsten äntligen hamnar på tu man hand med den ouppnåeliga snabbköpskassörskan, är närvaron total och tragikomiken perfekt avvägd. Ren smärta och ren underhållning.
Nå, det var självklart inte rättvist mot Magnusson att på förhand utse honom som en räddare i nöden men mycket talade ändå för att han skulle bli den som förde in lyktan i mörkret. Okej, jag är inte bländad men det är helt klart ljusare nu.
Skådespelare:
Regi:
