En kvinnas öde

Det börjar inte bra. Första bilden, innan förtexterna börjar rulla, visar en närbild på en vacker ung kvinna, Veronica Franco (Catherine McCormack), vars ansikte nästan spricker av ansträngningen att se förförisk ut. Kameran hjälper till genom att lägga ett smickrande filter över linsen, och ljuset genom att vara varmt gyllengult. Vore det TV skulle man tro sig vara mitt upp i ett avsnitt av någon amerikansk miniserie. Titeln, allersplattityden [I]En kvinnas öde[/I], talar för det antagandet. Den snara fortsättningen är inte bättre. Veronica visar sig vara en smart men fattig flicksnärta i 1500-talets Venedig som blir kär i sin rika societetsväninnas flörtige bror Marco. Jäsp. Mycket snart måste vi ha sett nog av kostymdramer i det vackra men intill sprängningsgränsen uttjatade Venedig. Men så tar filmen en oväntad vändning, och det hela blir genast mer intressant. Marco kan förstås inte gifta sig med en kvinna utan pengar, men istället för att deppa ihjäl sig följer Veronica sin mors (Jacqueline Bisset) råd: "Du kan kanske inte gifta deig med honom, men du kan få honom ändå. Du ska bli kurtisan, som jag en gång var." Och under moderns skickliga ledning blir Veronica Venedigsocietetens mest uppskattade hålldam. Australiensiska [I]En kvinnas öde[/I] lär bygga på Veronicas egna memoarer, även om jag skulle tro att det har hänt en del på vägen från text till film. Med risk att verka petig har jag exempelvis svårt att tänka mig att man i 1500-talets Venedig använde ord som "fuck" eller "pimp", även om vi nu köper att man talade engelska.Roligast är filmen när den följer Veronicas lagrar och segrar i den aristokratiska världens utstuderade trädgårdar, och i skildringen av Marcos kval. Samtidigt är det också här som filmens schitzofreni blir som tydligast - regissören tror sig uppenbarligen visa en stark och egensinnig kvinna, samtidigt som han målar upp Veronica som den arketypiska lyckliga skökan, tillika, om man får tro filmen, alla mäns drömkvinna; hon som utför deras minsta önskningar ( i motsatts till deras tillknäppta fruar) utan att någonsin ställa krav på annan motprestation än några guldmynt. Filmen ovilja att bestämma sig för vad den vill vara - ett kostymdrama av Merchant/Ivory, ett feministiskt manifest eller [I]Falcon Crest[/I] - gör mig förvirrad. Och jag kan reta ihjäl mig på alla softade linser, förutsägbara stråkackompanjemang och förskönande antidogma-belysning.