Du kommer att möta en lång mörk främling

Emelie Gunnarsson 17:37 8 Nov 2010

En nyskild och självmordsbenägen dam går till en sierska i ett sista hopp om att finna en mening med sitt liv och tillsammans med en störig voice over vävs diverse familjekonstellationer och relationer in i handlingen.

Woody Allens senaste film, med årets hittills mest överflödigt översatta titel, kommer inte att göra någon anhängare besviken. Tempot är raskt, dialogerna småroligt fyndiga, karaktärerna bekvämt endimensionella. Det finns vissa likheter med Vicky Cristina Barcelona, men där den enbart blev platt och parodisk lyckas Du kommer att möta en lång mörk främling faktisk engagera och upprätthålla ett intresse, och det är helt och hållet Naomi Watts och Josh Brolins förtjänst. Hennes ständigt skiftande ansikte och hans stegrande desperation som i slutet eskalerar ger lite efterlängtat djup åt deras roller.
Ständigt rödklädda Freida Pinto är dock förvånande blek som Woody Allens, nej förlåt, Josh Brolins musa. Kanske är det dags att lägga ner gubbsjukan nu? För det är synd på en i övrigt välgjord och under-hållande film.

Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Fler filmrecensioner

En enkel plan

"Man arbetar för att nå den amerikanska drömmen, man stjäl den inte", lyder centralrepliken i Sam Raimis (Army of Darkness, The Quick and the Dead) första försök att göra en film där tonvikten ligger på skådespeleri och dialog, snarare än spektakulära bilder. Orden är Hank Mitchells (Paxton) och riktas mot brodern Jacob (Thornton) och hans sluskige vän Lou. De tre befinner sig i ett snöigt skogsla

Herkules

Säga vad man vill om Disney, men det ultrakommersiella företagets förmåga att år efter år spotta ur sig storsäljande tecknade långfilmer är helt enastående. Den här gången är det den romerska mytologins tur att hamna på affischpelare och barnmenyer på McDonalds - och då i synnerhet hjälte-hjältarnas egen superhjälte Her

September Songs

I en nedlagd ödslig lagerlokal liknande ett sorts Hades sjunger ett tjugotal större och mindre stjärnor Kurt Weill. Nick Cave, som Mack the Knife, hälsar välkommen till en musikföreställning av det grandiosa slaget. Jag kan inte påminna mig att jag har sett dess like. Det är som om samtliga artister gjorde sinsista föreställning, i vackra kläder, underskön ljussättning och en kamera som svävar kän

Signora Ananas

Har man haft det stora nöjet och privilegiet att få se Ettore Scolas bästa 70-talsfilmer, Vi som älskade varandra så mycket(1974) och En alldeles särskild dag(1977), kan man aldrig någonsin mer ens höra talas om en ny Scola utan att andas stor optimism. Visst har det under senare år hänt att betydande besvikelser infunnit sig, men en regissör med verk som de nyss nämnda i bagaget kan man näst inti

Cutthroat Island

Att det är en dödskallesymbol som flankerar just denna piratfilmsrecension skall tyvärr inte ses som en hyllning till gamle fine Jolly-Roger, den klassiska sjörövarflaggan. Och det är inte av nostalgiska skäl vi har tagit fram motorsågen; "Rör inte min matiné-film". Även om det nu är närmast ofattbart att Curtiz-klassikern Kapten Blod från 1935 även rent tekniskt står sig ganska bra vid en jämföre

Sling Blade

Idén till Billy Bob Thorntons bitvis skimrande lågbudgetpärla Sling Blade föddes redan för tolv år sedan. Under en osedvanligt jobbig inspelning, där Thornton själv spelade en biroll med fyra repliker, satt han i sin trailer och började i ren desperation göra grimaser åt sig själv i spegeln. Skorrande och smackande inledde han berättelsen om Karl Childers - en efterbliven mördare, som endast tolv

Nöjesguidens nyhetsbrev


 

Missa inga nyheter! Missa inga fester!
Anmäl dig idag!