Syndernas förlåtelse är en ruskig historia. Så ruskig att Nanna Olasdotter Hallberg inte längre är välkommen till kyrkan där den utspelar sig.
För tvåtusen år sedan levde en stilig ungkarl som behandlade syndare på ett sätt som idag skulle anses både stötande och omodernt. Han åt middag med skattefifflare, tillrättavisade en uppretad folkhop i full färd med att stena en otrogen kvinna till döds och tillät en prostituerad smörja hans fötter med balsam medan han småpratade med fariséerna. Han var så omodern i sin vurm för människors rätt till en andra chans att han lät sig spikas fast på ett träkors mitt under påskhelgen för att sprida budskapet. Och som det spreds. Över hela världen byggdes kyrkor till minne av pr-geniet som tog en kula för laget. Hans namn var Jesus, och i en av dessa kyrkor tycks man ha glömt bort honom. Den heter Storkyrkan och ligger i Gamla stan. Där ville Nanna Olasdotter Hallberg göra intervjuerna om hennes debutroman Syndernas förlåtelse. När en journalist på Kyrkans tidning försökte boka ett samtalsrum fick hon beskedet att Nanna inte är välkommen till platsen där romanen utspelar sig. Istället ses vi på Weyler förlag, som fortfarande erbjuder syndare husrum. Trots att Nanna har viss rutin på området är hon blygsam när det kommer på tal.
– Jag är portad från tre länder och en handfull klubbar. Mer än så är det inte.
Tre länder, en handfull klubbar och en kyrka är inte så illa pinkat.
– Tycker du att det är mycket?
Jag tror att det är mer än genomsnittspersonen.
– Ja, någon slags skugga måste ju falla över mig?
Hur har du blivit portad från tre länder?
– Det kan jag inte riktigt säga i tidningen. Men jag kan säga det till dig. ***** för att jag var **** som barn. **** för att jag åkte med **** när jag var typ 19. **** är egentligen bara för att jag var på familjesemester i *****. ***** borde lösa sig om jag får ett nytt pass.
Det känns medeltida att bli portad från en kyrka över en bok.
– Det är så medeltid! Jag hade ändå trott att någon skulle skriva en text om att det är helt sjukt.
Kyrkans tidning vinklade i och för sig sin intervju på att du är portad. Men de påtalade inte ironin i att kyrkan smäller igen dörren i ansiktet på en syndare. Om Jesus hade gjort så hade det inte blivit mycket av kristendomen.
– Jag hade goda intentioner. Jag tycker att Storkyrkan är en underbar plats och trodde att de skulle bli glada för att någon tog sig tid att avbilda den litterärt.
Fick du veta vilken princip de lutar sig mot?
– Nej.
Vad har du för relation till kristendomen?
– Jag växte upp i kollektiv, men blev till mina föräldrars stora förtret jättekristen när jag var tre år. Jag tvingade dem att anordna ett dop och klä ut mig och min syster till änglar. Vi spelade upp Bibeln som en teaterföreställning. Det var min hemkomst till Jesus Kristus.
Hur blev du så hooked på Bibeln som treåring?
– Jag tror att jag hade ett sinne för dramatik redan då. Jag förstod att det vibrerade där. När jag skulle rösta i kyrkovalet visade det sig att jag inte var döpt. Vi har haft en evig debatt hemma om det var ett fejkdop eller om prästen slarvade med pappren, som mamma hävdar.
Det säger någonting om dina föräldrars förmåga att sätta gränser om de inte kunde stoppa en treårings brinnande intresse för kristendom om de verkligen ville det.
– När jag började jobba i Storkyrkan som 17-åring var jag inte alls kristen. Då var jag verkligen en ungdom på glid. Jag hade alltid jättekorta kjolar och började dj:a när jag var 19. Jag var i kyrkan hela dagarna och dj:ade på nätterna.
Ungdomen på glid i Svenska kyrkan har förstås inspirerat Syndernas förlåtelse, vars huvudperson Laura befinner sig i en liknande sits. Hon är typisk vilsen 23-åring som lever sitt liv på andras villkor. I verkligheten identifierar sig Nanna mer med Lauras weedrökande slackerpojkvän Sebastian, vars livsstil dikterar Lauras villkor. När Laura får jobb som kyrkvaktmästare lär hon känna flera potentiella förebilder. Det som förenar dem är att de är spritt språngande galna.
– Det känns som att jag bara försöker hoppa jättehögt. Jag har tagit Bibeln, en litteraturhistorisk banger, och försökt hitta samma känsla. Ska jag vara helt ärlig gillar jag mest Gamla testamentet. Det är mycket mord, våldtäkt och andra sjuka hemskheter.
Inför 2025 förutspådde en och annan förståsigpåare kristendomens revival. Vad tror du om kristendomens plats i det moderna samhället?
– Jag tror att man älskar tanken på att det ska bli coolt igen, kanske främst på kultursidorna. För tio år sedan började mina trendkänsligaste vänner ha på sig stora kors. Men det visade sig väl att den påstådda anstormningen till kyrkan var överdriven? Nu är det väl mer att man håller på med astrologi, tarotkort eller magiskt tänkande? Det är ju någon form av tro.
Vad ska man med kristendomen till när det finns kristaller?
– Gud, vilken bra fråga. Jag älskar teologer. Det är nog svårare att vara teolog med rosenkvarts som huvudfokus, men det passar vår tid att det är en ensam religion. Våra kyrkor är att man ses på en tjejmiddag och pratar om någon kille som gjort slut. Världsreligionerna har kanske ett försprång på den nyandliga rörelserna i att ena människor inför ett potentiellt tredje världskrig? Eller så har de spelat ut sin roll där också, men vi är överlag dåligt kollektivt rustade. Det är nog det som är lockelsen i religion för mig, att det finns ett kollektiv.
Folket har ju tagit över kyrkans uppgift att upprätthålla moralen. Med tanke på folkets godtyckliga och snabbt föränderliga regelverk, som ska tillämpas på mer och mer komplicerade situationer, vore det kanske skönt att ge kyrkan makten tillbaka?
– Jag håller med. Det skulle vara ganska kul att ha en ärkebiskop som går ut och pekar ut syndare. Så kan alla slappna av med det. Det är roligare att vara syndare tillsammans.
Är kulturell appropiering fel eller inte? Det är upp till Gud.
– Jag är verkligen i sorg efter att Amadou från Amadou & Mariam dog. Det är en malisk duo där båda är blinda, så du kan ju föreställa dig att de slog ner som en bomb i vårt kollektiv. Jag älskar dem, men det finns en känsla av att…
Endast blinda malier borde få lyssna på dem?
– ”Jag gillar världsmusik”. Den termen känns bara fel. Det vore väldigt skönt om kyrkan kunde intyga att det är okej.
Vill du höra en trevlig nyhet?
– Vadå?
Snart har någon skrivit en text om hur sjukt det är att du blev portad från Storkyrkan.
– Vem?
Han som doppade sitt bröd i skålen tillsammans med mig.
Läs även: Simon Gärdenfors: "Knulla barn-drevet är mitt lutande tornet i Pisa"
