En enkel plan

"Man arbetar för att nå den amerikanska drömmen, man stjäl den inte", lyder centralrepliken i Sam Raimis (Army of Darkness, The Quick and the Dead) första försök att göra en film där tonvikten ligger på skådespeleri och dialog, snarare än spektakulära bilder. Orden är Hank Mitchells (Paxton) och riktas mot brodern Jacob (Thornton) och hans sluskige vän Lou. De tre befinner sig i ett snöigt skogslandskap där de har hittat ett flygplansvrak, en död pilot - och drygt 4 miljoner dollar. Hank som är en ansedd medborgare, om än bara med svenssonstatus, i det lilla samhället i mellanvästern vill ringa polisen men de andra två övertalar honom att låta bli. Och livet fortsätter sin gilla gång och alla blir rika och lyckliga. Nej, det krävs ingen kärnfysiker för att lista ut att det går illa för alla inblandade, och några fler därtill - det är nämligen aldrig bra att sätta sig upp mot den rådande lagen. Grundkonflikten moral kontra girighet är tidlös men verkar vara extra angelägen i USA just nu, åtminstone om man får döma av aktuella filmer som [I]Super 8[/I], remaken av [I]Psycho, Du har mail[/I] och kommande [I]Very Bad Things[/I]. Med detta inte sagt att En enkel plan skulle vara en simpel lektion i etik. Uttjänandet av Hanks samvete är intressant och tänkvärt men filmen lider ändå stort under det ok som den spännande litterära förlagan (med samma titel) innebär. Raimi som vanligtvis verkar låta fantasin flyga fri kämpar här i motvind med att försöka baxa in alla de moment som så sakteliga får allt att brisera, men ivern överträffar tyvärr insikten. Den konventionella filmens tillkortakommande, jämfört med romanens, vad gäller att skildra psykologiska resor blir här helt enkelt mycket tydlig. Istället för den kulmen som borde komma upplever vi här snarare ett västgötaklimax som stavas: jaha? Men det finns också ett och annat gott att säga om denna adaption. Miljöerna är suggestivt grå och oglamorösa, rollfigurer alldagliga och vardagskufiska på ett för genren ovanligt vis - och Billy Bob Thornton bidrar, som oftast, med en extra dimension mänsklighet. En talande detalj, och ett litet tecken på att Raimis humor lever, är att filmens meste dräpare - som alltså har tagit kål på ett otal medmänniskor - inte säger "bullshit", utan "bs". God uppfostran lönar sig i längden.