Rasmus Gozzi är förvisso epadunkens Frankenstein, men hur stor makt över kulturen ska krögarna ha?
Det börjar med en platschef i Årjäng. Han ställer in en konsert med Fröken Snusk med motiveringen att gästerna “förväntar sig originalet”. Vad han egentligen menar är oklart – i en värld där masker, AI-röster och Tiktok-filter blivit norm är det svårt att ens definiera “original”. Snart följer andra efter. Arrangörer, festivalfixare och krögare kastar sig på tangentborden. De postar kraftfulla uttalanden om autenticitet och moral. Inte för att de nödvändigtvis bryr sig, utan för att de förstår att det här en chans att plocka billiga poänger genom att säga nej till något som redan hänger löst.
Och plötsligt sitter vi där: med en moralisk flockreaktion där några godtyckliga lokala nöjesprofiler har blivit hela landets kulturväktare. Och ja, visst – just i det här fallet är det kanske befogat. Det är svårt att se producenten Rasmus Gozzi som något annat än en epadunkens Dr. Frankenstein, med en AI-röstsyntet i ena handen och ett kontrakt i den andra. Att artisten bakom Fröken Snusk verkar ha lämnat detta upplägg är sannolikt mer befrielse än förlust.
Men det är något oroväckande med mekaniken – ett kollektivt moraliskt ställningstagande, iscensatt av människor som vanligtvis friterar lökringar och bokar coverband. Man kan invända att lokala arrangörer alltid haft rätt att boka vem de vill – absolut. Men i dag görs det med uttalanden formulerade som små kulturpolitiska manifest. Det är inte längre vem som spelar på dansbanan som är intressant – det är vem som inte gör det, och varför.
Det här är inte längre bokningsbeslut – det är teater. Ett sorts moraliskt performance där varje nej tack till Fröken Snusk blir ett ja tack till upphöjd smak och principfasthet. Samtidigt står fyra digitala spökversioner av Abba och vickar på höfterna inför ett jublande publikhav i London. Ingen kräver att Benny ska vara “äkta” eller att Anni-Frid ska ha sin nuvarande röst. Där är fejk en upplevelse. Här är det ett brott.
Så kanske är problemet inte att Fröken Snusk bytte röst, utan att hon gjorde det utan att först be om lov från Facebookgruppen “Vi som älskar dansband"? Ironin är naturligtvis total: medan krögare agerar smakpoliser sitter kulturminister Parisa Liljestrand i en podcast och erkänner att hon inte vet vem Christopher Nolan är, mannen bakom Inception, Dunkirk och Oppenheimer. Men vad är väl filmer om mänsklighetens natur i jämförelse med ett riktigt starkt statement om att “stå upp för äkthet” i det svenska epadunk-landskapet?
