Signora Ananas

Har man haft det stora nöjet och privilegiet att få se Ettore Scolas bästa 70-talsfilmer, Vi som älskade varandra så mycket(1974) och En alldeles särskild dag(1977), kan man aldrig någonsin mer ens höra talas om en ny Scola utan att andas stor optimism. Visst har det under senare år hänt att betydande besvikelser infunnit sig, men en regissör med verk som de nyss nämnda i bagaget kan man näst intill förlåta vad som helst.Signora Ananas (urusel titel, förresten) tar sig knappast upp på Scolas topp-5, men fungerar alldeles utmärkt bland mellanviktarna och definitivt som prima introduktion för er (stackare) som ännu inte blivit knockade av hans riktiga mästerverk.Nu, som alltid, ligger hans absoluta styrka i beskrivningen av de små människorna liv, och hans osvikliga förmåga att hitta rätt skådespelare för sina syften. Ödet och slumpen är andra viktiga ingredienser i hans filmrecept -- och utan att vara i närheten av det vi normalt kallar socialrealism förvandlar han vardagen till samtidigt både politiska och komiska slagfält.I Signore Ananas möter vi den arbetslöse och bittre läraren Vincenzo, levande död på samhällets skuggsida; onödig, onyttig och bortglömd. När hans granne Bartoloni, svårt plågad av sin tyranniske hustru, efter ett grappa-party på två erbjuder Vincenzo en stor summa pengar för att se till att hustrun "råkar ut för en olycka", inleds en farsartad tragedi som Scola mycket skickligt och konsekvent driver vidare. Det leder oss in i en lång, komplicerad brottsutredning där inget plötsligt ser ut att vara på förhand givet.De utmärkta skådespelarna bär dramat försiktigt emellan sig och är filmens kanske största tillgång.På minuskontot finner vi längre perioder av händelselöshet när huvudpersonerna trampar vatten och tvingas upprepa både sig själva och sina repliker. Lite för många gånger vill Scola försäkra sig om att karaktärerna verkligen satt sig i våra sinnen, att vi förstått tragiken i Bartoloni, desperationen i Vincenzo och noggrannheten hos den brottsutredande åklagaren. Kanske är inte heller balansgången mellan det farsartade och det tragiska riktigt lyckad; här sätts inga skratt automatiskt i halsen, man har bara svårt att reda ut huruvida saken är mycket tragiskt, mycket rolig eller bäggedera.