Bâtard

Bâtard är en landvinning i kampen om Stureplan.

På Nybrogatan, i en hörna, mittemot mediokra Frippes, bakom massiva byggnadsställningar, gömmer sig Bâtard, enligt egen utsago en ”charmig och livlig vinbar”. Murrigt inredd i färgskalan, fyra nyanser av brunt, vilket förstärks ytterligare, och ytterst olyckligt, av fasadrenoveringen som effektivt täcker flera fönster. Bâtard ägs av Stureplansgruppen som tävlar med Svenska Brasserier om att monopolisera hela Stockholms restaurangvärld. Den enes konkurs (R.I.P Brillo) den andres nya mastodontrestaurangkoncept, som man brukar säga!

Lokalen som Bâtard huserar i annekterades för att Chez Jolie, Stureplansgruppen lyxiga franska restaurang, ville ha en ”lillasyster”. Det blev vinbaren La Petite Soeur. Gissningsvis gick den sämre än förväntat. Istället för att stänga och riskera att Svenska Brasserier skulle köpa lokalen och öppna Gondolen Fenix tog de Sveriges vanligaste förekommande ord i restaurangnamnväg (Bastard), körde det genom en översättnings-AI och fick Bâtard. Därefter skapade de en gräsligt ful logga, tog en titt på lokalen och bestämde sig för att inte ändra någonting. Sedan tog de sväng ut till Slakthusområdet och värvade hjärnan bakom Bar Montans otroliga Vitello tonato – Max Duhs. Voila!

Och tur var väl det, för herregud vad den mannen kan laga mat. Varje rätt är smakmaximerad på ett sätt som för tankarna till tidiga Adam & Albin. Givetvis är rätterna på Bâtard enklare sett till smak, råvaror och uppläggning. Det hindrar dock inte oss från att behandla menyn som en avsmakningsmeny. Bortsett från de gratinerade ostronen med blodapelsinkosho och jalapenomayo (sic!) som bara är helt okej och crudon på tonfisk som tyvärr smakar fisk på ett lite för fiskigt vis och inte funkar i sin helhet är alla rätter väldigt goda. Till och med ovanligt goda för en stockholmsrestaurang i det här segmentet.

Pastan – Tagliatelle, grillade vongole, XO-sås, salsa verde – är otrolig. Grillsmaken! Den enda pastan jag ätit på resturang som är värd sitt pris (245kr). Korven är saftig och moset delikat, sandefjordsåsen som täcker den gröna sparrisen har hög klunkabilitet, för att använda ett svårälskat vinlingo-uttryck. Carpaccion är roligt serverad och dopad med en krämig tonfisksås som man skulle vilja drapera sig i.

Bâtard bjuder på fantastisk mat. Den är så ambitiös och vällagad att man till och med nästan kan förlåta att ölet serveras i tjocka, konformade 0,4 liters sunkhaksglas. Nästan. Servicen är bra och trevlig. Kan man egentligen begära mer av en restaurang? Ja. Det är lite för dyrt. Rätterna som säljs in som huvudrätter är inte huvudrätter om du frågar Tom Sjöstedt. Lokalen känns menlös och den allmänna viben rimmar illa med förväntningarna som beskrivningen ”charmig och livlig vinbar” skapar.

I den bästa av världar öppnar Max Duhs en egen restaurang, fri från Big Restaurang. I den näst bästa av världar får Max Duhs en egen restaurang i Brillos gamla lokaler av Stureplansgruppen. Händer inget av det där får vi, i den tredje bästa av världar, helt enkelt styra stegen mot Nybrogatan 5 när suget efter svinbra och med kärlek tillagad mat smyger sig på.