En nyskild och självmordsbenägen dam går till en sierska i ett sista hopp om att finna en mening med sitt liv och tillsammans med en störig voice over vävs diverse familjekonstellationer och relationer in i handlingen.
Woody Allens senaste film, med årets hittills mest överflödigt översatta titel, kommer inte att göra någon anhängare besviken. Tempot är raskt, dialogerna småroligt fyndiga, karaktärerna bekvämt endimensionella. Det finns vissa likheter med Vicky Cristina Barcelona, men där den enbart blev platt och parodisk lyckas Du kommer att möta en lång mörk främling faktisk engagera och upprätthålla ett intresse, och det är helt och hållet Naomi Watts och Josh Brolins förtjänst. Hennes ständigt skiftande ansikte och hans stegrande desperation som i slutet eskalerar ger lite efterlängtat djup åt deras roller.
Ständigt rödklädda Freida Pinto är dock förvånande blek som Woody Allens, nej förlåt, Josh Brolins musa. Kanske är det dags att lägga ner gubbsjukan nu? För det är synd på en i övrigt välgjord och under-hållande film.
