September Songs

I en nedlagd ödslig lagerlokal liknande ett sorts Hades sjunger ett tjugotal större och mindre stjärnor Kurt Weill. Nick Cave, som Mack the Knife, hälsar välkommen till en musikföreställning av det grandiosa slaget. Jag kan inte påminna mig att jag har sett dess like. Det är som om samtliga artister gjorde sinsista föreställning, i vackra kläder, underskön ljussättning och en kamera som svävar känsligt som en ladusvala för att fånga den stämning av nerv och inlevelse som musiken laddas med. September Songs är en påkostad, genomestetiserad och ändå naket skör exposé över tonsättaren Kurt Weills liv och produktion i Berlin på tjugotalet och fram till hans död i USA 1950. När han flytt från Hitlers Berlin skrev han musikaler för Broadway i vilka hustrun Lotte Lenya medverkade. Hon var sångerska, skådespelare, hyllad som Brechttolkare och hon syntes som Bond-bov i From Russia with love. Lenyas röst och ande svävar också över föreställningen. Weill är mest känd för musiken till Bertolt Brechts Tolvskillingsoperan som rymmer bisarra jazzinfluerade schlagers. Rockmusiker har alltid fascinerats av Kurt Weill, det är inte för inte som först Pugh Rogefeldt och sedan Imperiet gjorde versioner av Surabaya Johnny. Här -- i kanadensaren Larry Weinsteins film -- pratsjunger Lou Reed titelsången, Elvis Costello lyfter ögat mot himlen och gör Lost in the Stars till stråkkvartett. PJ Harvey sveper in sig i sidentyger och sjunger Ballad of Soldier's Wife, David Johansen är teatersminkad som buse och skrålar örhänget Alabama Song. September Songs visar hur Weills musik och Bertold Brechts texter kan tolkas genom vilken musikstil som helst, från opera via spirituals till hiphop: Ghettooriginal Dance Company visar Weill respekt. Störst intryck gör tre damer. Jazzsångerskan Betty Carters Lonely House har en elegant tyngd, en pondusröst som vet om att den är gränslös, Teresa Stratas tårar faller i drinken när hon minns Surabaya Johnny och Mary Margaret O'Hara med sin besynnerliga sångstil låter som Stina Nordenstams äldre syster i Fürchte dich nicht. Skygg som en hind stryker hon längs scenväggen och tar, som om hon stod i skidspåret, sats med armarna och stöter fram de sorgsna tonerna. Efter filmen rusar jag till skivaffärerna för att köpa allt av Mary Margaret O'Hara. Men hon finns inte ens i katalogerna. Jag tänker se September Songs. Igen och igen.