Öppningsscenen till det norska dramat Barn förlamar tittaren som ekot från ett pistolskott: på en fotbollsplan ligger ett barns livlösa kropp omgiven av handfallna rastvakter och chockerade skolkamrater. Vi får inte se vad som föregick olyckan, men fångas i det vakuum som uppstår efteråt. Barnet är son till en framstående högerpolitiker, och snart visar det sig att en annan jämnårig elev, Lykke, också varit inblandad i incidenten. Lykke är dotter till en socialdemokratisk politiker, och nu väcks frågor om hennes roll i olyckan. Barn är en finstämd skildring av den efterlevande vuxenvärldens försök att förhålla sig till skuldfrågan. Trots ett dramatiskt anslag är berättelsen i sin helhet ganska andefattig, och speltiden hade med fördel kunnat kortas ned en timme.
Filmens stora behållning är dess förmåga att sömlöst skifta perspektiv mellan de inblandade parterna, från föräldrar till skolpersonal och klasskamrater. Resultatet blir en fin väv av obekväma berättelser. Spänningar mellan barn- och vuxenvärld skildras i scener som ibland för tankarna till Ruben Östlunds Play. Efter ett tag blir det dock enformigt: skolledning och lärare diskuterar krishantering i scener som avlöser varandra utan tydlig framåtrörelse, och jag börjar snart vrida mig i stolen. Energin lyfter när svenske Adam Pålsson entrar dramat i rollen som den präktige lärarstudenten Hans Lucas, men den birollsinsatsen är tyvärr inte nog för att syresätta dramat. Det långsamma tempot överskuggar tyvärr också en del andra fina rollprestationer. Här briljerar bland andra Thorbjorn Harr i rollen som högerpolitiker och tillika barnlös far, och jag hade gärna sett en mer ingående karaktärsstudie med honom i centrum.
Det är ett ambitiöst drama om ödets oförutsägbarhet, men speltiden på två och en halvtimme är lite väl tilltagen. Jag rekommenderar den här filmen till dig som funderar på att skaffa barn, för lyckas du ta dig igenom den är du troligtvis redo att sitta med på maratonlånga föräldramöten och utvecklingssamtal. Jag är uppenbarligen inte det.
Läs även intervjun med Adam Pålsson "Jag trivs hyggligt i kaos"
