Ängeln på sjunde trappsteget

När jag var liten var jag helt övertygad. De som levde förr, sådana som farfar och mormor, sådana som var små på 30-talet, hade det inte speciellt roligt. Allting var mycket mörkare. Husen var smutsigare, barnen elakare och det regnade nästan jämt. Skolans magistrar satt och petade sig i näsan och delade ut russin till dem som var följsamma och slag på fingrarna åt barnen med egen vilja. Det skulle vara lätt för mig att falla in i mitt gamla barnuniversum, om det inte vore för att jag gång på gång påminner mig om att jag faktiskt tittar på en filmatisering av Frank McCourts memoarer. Det är ju faktiskt fortfarande så att det är ganska glamouröst att ha haft en hård uppväxt. Frank är född i Brooklyn på 30-talet. Kort efter det att det första flickebarnet föds in i pojksyskonskaran, flyttar familjen tillbaka till Irland utan att riktigt komma ihåg att de en gång skulle ha gett sin högra hand för att komma bort därifrån. Irland är miserabelt. Svälten, fukten och det hårda, katolska samhället på nydaning är påträngande och kvävande. Guds änglar för bort Franks småsyskon, obönhörligen och ett efter ett. Mamma Angela fastnar i sin sorg och arbetslöse pappa Malachy spenderar allt mer tid på den lokala puben. Alan Parkers [I]Ängeln på sjunde trappsteget[/I] är en väldigt litterär tolkning av en minutiös förlaga. Utförligt målas miljöer och scenarion upp, och vi följer Frank fram till tonåren genom fyra olika skådespelare och berättaren Andrew Bennett. Suveräna Robert Carlyle och Emily Watson bär upp sina roller. Det barnsliga drag som regissörer älskar att klistra vid Watson syns lättande nog inte till, och Carlyle lyckas trots det något endimensionella manuset ge en ganska gripande bild av den borttappade pappan. Det är på det hela taget sällan som jag kommer på mig själv med att känna mig lämnad eller åsidosatt under filmens två och en halv timmar. Men det är något annat som saknas: en personlig färg. För nu när jag är vuxen och väldigt klok tror jag inte längre på att nyanserna var kompaktare förr i tiden. [I]Ängeln på sjunde trappsteget[/I] bär just ett sådant drag av en tung episk våg, och man törstar efter de tillfällen där värmen och den stilla situationskomiken lyckas leta sig upp till ytan. Möjligtvis har Parker tagit i bestsellern med allt för mycket vördnad och varsamma handskar. Eller också saknar han den vision som till exempel Neil Jordan hade när han gjorde sin slagkraftiga och gnistrande filmatisering av en annan irländsk förlaga, [I]The Butcher Boy.[/I] (Premiär 17 februari)