Robert Carlyle

51st State

Inte för att jag håller på den klubben, men som anglofil och vän av engelsk fotboll, hittar jag givetvis ett försonande drag i att Robert Carlyle filmen igenom går klädd i Liverpools röda tröja och att filmens final utspelar sig på klassiska Anfield Road - i en exekutivbox - medan toppmötet Liverpool - Manchester United pågår nedanför dem. Men ungefär där upphör de förmildrande omständigheterna.

Det finns bara en Jimmy Grimble

[I]Det finns bara en Jimmy Grimble[/I] bränner av sitt starkaste trick redan i inledningssekvensen. Jimmy (Lewis McKenzie), en fotbollsfrälst och prepubertal pojke med utstående öron, joxar med trasan mot en bakgrund av typiskt brittiska hyreskaserner som badar i solnedgångsljus, medan tonerna av britpopgenerationens st

Ängeln på sjunde trappsteget

När jag var liten var jag helt övertygad. De som levde förr, sådana som farfar och mormor, sådana som var små på 30-talet, hade det inte speciellt roligt. Allting var mycket mörkare. Husen var smutsigare, barnen elakare och det regnade nästan jämt. Skolans magistrar satt och petade sig i näsan och delade ut russin till dem som var följsamma och slag på fingrarna åt barnen med egen vilja. Det

Världen räcker inte till

Det händer något med vissa filmrecensenter och dito journalister när en ny Bond-film är i antågande. Filmbolagets tyngsta PR-maskineri är i full gång och vedertagna etiska regler åsidosätts; en känd recensent säljer sig tanklöst i en hyllande krönika på filmbolagets annonsplats, och andra verkar plötsligt släppa tidigare krav på intelligens och trovärdighet. Och visst, jag kan förstå det senare, t

Ravenous

Redan i den inledande scenen kan man konstatera en sak: Antonia Bird (som enligt uppgift tog över inspelningen efter [I]Innan regnet faller[/I]s Milcho Manchevski ett par veckor in i produktionen) måste vara vegetarian. Ingen köttätare skulle kunna skapa en lika frånstötande bild av glupska män ätandes blodiga biffar. Och när eftertexterna rullar känns filmen som klart mer övertygande veganpropaga

Go Now

Få filmer vågar ta upp ett så känsligt ämne som sjukdomen MS, och dessutom försöka skildra den problematiska vardag som följer i dess spår. Go Now vill göra det så realistiskt som möjligt, men ändå är det mest intressanta med filmen dess regissör, manusförfattare och den manliga huvudrollsinnehavaren -- som alla tillhör toppskiktet av unga, brittiska förmågor just nu.Efter ha fått en gedigen erfar

Carlas sång

Få filmare kan som britten Ken Loach med fullständig, osentimental självklarhet, men samtidigt till bredden fyllt av känslor, berätta om ett vardagligt möte mellan en busschaufför från Glasgow och en flykting från Nicaragua och samtidigt nå en dramatisk punkt som fortplantar sig, ja rent fysiskt, rakt in i åskådarnas nervsystem. Loach har förvisso alltid berättat om dessa människor, vardagens hjäl

Trainspotting

Den skotske regissören Danny Boyle är på väl dokumenterade grunder på väg att bli Storbritanniens nya stora export till Hollywood. Madonna och Sharon Stone lär slåss om huvudrollen i hans tredje långfilm, efter de två inhemska framgångarna Dödsleken och Trainspotting. Den förra, visad på svenska biografer i fjol, var en till en början intelligent, inte minst visuellt begåvad, thriller om vilka öde