Det finns bara en Jimmy Grimble

[I]Det finns bara en Jimmy Grimble[/I] bränner av sitt starkaste trick redan i inledningssekvensen. Jimmy (Lewis McKenzie), en fotbollsfrälst och prepubertal pojke med utstående öron, joxar med trasan mot en bakgrund av typiskt brittiska hyreskaserner som badar i solnedgångsljus, medan tonerna av britpopgenerationens stora anthem, The Charlatans [I]The Only One I Know[/I] vibrerar på ljudspåret. Över detta mässar Jimmys inre röst: "Football! Football! Football!" Snabba, lättköpta poäng som direkt inkasseras från det publiksegment som älskar romantiseringar av nordengelska industristäder, alltså. Men det fungerar. Hjärtevärmande redan i matchens första minut. [I]Det finns bara en Jimmy Grimble[/I] är förvisso en ungdomsfilm, och berättelsen skulle lätt kunna avfärdas som omåttligt banal om det inte vore för den värme som hela tiden lyser igenom. Jimmy brinner för fotbollen och drömmer om att en dag bli skollagets hjälte. Han är en duktig spelare - när ingen ser på. Tr av mobbing på skolgården och en frånvarande (fotbolls-)farsa har nämligen resulterat i en gruvlig prestationsångest. Lewis McKenzie gestaltar mobbingoffret Jimmy med en entusiastisk glöd, skolgårdsdynamiken mellan honom och mobbarna, tillika hans blivande lagkamrater, är betydligt nervigare skildrad än vad som är brukligt i exempelvis amerikanska filmer. Det är som en brevfilm ur tv-programmet Bullen, men tusen resor brttre. Robert Carlyle och Gina McKee gör fina portärtt som gymnastikläraren med ett mystiskt förflutet, respektive Jimmys mor som har det trassligt på kärleksfronten. Det är hela tiden linjärt berättat - ibland kanske lite väl simpelt - uppblandat med drömska scener från fotbollsplanen filmade i ultrarapid. Det är magiska fotbollsskor, en trevande kärlekshistoria och rikligt med genuin spänning i filmens sista klimaxartade fotbollsmatch. Regissören John Hay har ett gott handlag med storyns lätt mytologiska kvaliteter och det är lätt att, även som en vuxen person utan några fotbollsbravader att se tillbaka på, ryckas med och glömma att detta är en saga - en Benny Guldfot i modernare tärningsoveraller och med ett soundtrack av typen [I]Now, that´s what I call classic brit-pop[/I]. Det är bara att kapitulera inför jullovets stora feel goodsensation. Några undansmusslade nummer av Buster liggandes hemma i garderoben och du kan inte annat än älska den här sagan.