Trainspotting

Den skotske regissören Danny Boyle är på väl dokumenterade grunder på väg att bli Storbritanniens nya stora export till Hollywood. Madonna och Sharon Stone lär slåss om huvudrollen i hans tredje långfilm, efter de två inhemska framgångarna Dödsleken och Trainspotting. Den förra, visad på svenska biografer i fjol, var en till en början intelligent, inte minst visuellt begåvad, thriller om vilka ödesdigra konsekvenser det kan få när man väljer in en ny medlem i sitt kollektiva boende. Många hyllade Dödsleken, själv anser jag att den hade en god ansats men mot slutet tvingades in i en plågsam kväljningsdöd i en orgie av, om än egensinniga så, omotiverade splatterscener.En om möjligt än större hype omgav Trainspotting, som bygger på den hete skotske författaren Irvine Welshs debutroman med samma namn, när den gick upp i Storbritannien i februari. "Släng er i väggen, Hollywood!", löd den kollektiva sensmoralen hos den brittiska kritikerkåren. I deras anmälningar målades Trainspotting upp som 90-talets filmiska underverk. Men nu är det ju en gång för alla så med engelsmän att de antingen raljerar frikostigt med sina egna svagheter eller drabbas samfällt av en i det närmaste pervers chauvinism som till och med hotar att distansera fransmännen, som ju traditionellt är synnerligen kvalificerade i just den grenen.Med andra ord, skruva ner förväntningarna på Trainspotting, annars blir ni besvikna. Men det är en helare och framför allt betydligt angelägnare film än föregångaren. Så är också Welshs roman om några heroinmissbrukare i Edinburgh deras vägar in i och ur begäret, ständiga jakt på pengar att finansiera beroendet, ett, milt sagt, tyngre och lödigare ämne att bita i för den bildbegåvade Boyle.Men det är ändå, liksom med Dödsleken, något i Boyles hanterande av själva ämnet som gör att det inte bränns. I Trainspotting är det nästan bisarrt att släpas runt i knarkarkvartar och mänsklig undervegetation utan att det känns! Eftersom jag inte läst boken (den är hart när omöjlig att ta sig igenom då den är skriven på dialektal skotska) kan jag inte bedöma Welshs hållning, men det tycks mig märkligt hur Renton, Sick Boy, Spud, Begbie och Diane kan kliva i och ur heroinet, nästan som vore det bara en kul grej. Visst finns här närbilder på när de tar en sil och sjunker in i ett annat, möjligen högre, tillstånd, men flera av dessa scener hotar att bli romantiserande. Och efter att ha sett Gene Hackmans hjälplösa abstinensångest i French Connection