Ewan McGregor och co. tar en nostalgitripp i den efterlängtade uppföljaren till kultfilmen Trainspotting.
”Choose life”. Välj ett jobb, välj en karriär, en familj och en stor jävla teve. 1996 spann Ewan McGregors karismatiska heroinpundare Renton sardoniskt vidare på en lika lam som välmenande antidrogkampanj. Kaxig och visuellt förförisk i sitt musikvideosnygga förhärligande av heroinberoende dök Trainspotting upp som ett subkulturellt långfinger mot konsumtionssamhällets ekorrhjul.
Tjugo år senare darrar fingret. Kanske inte så mycket av abstinens som av självömkande vemod och en förlorad kontakt med samtiden.
”Välj Facebook, Twitter, Instagram, och hoppas att någon, någonstans bryr sig.” När Rentons punkiga predikan uppdateras till vårt uppkopplade tidevarv i T2 Trainspotting övergår hans nihilistiska medelklassförakt snabbt i melankoli. För i själva verket har din favoritpundare blivit både medelålders och just medelklass sen han lurade sina bästa polare, Sick Boy (Jonny Lee Miller), Spud (Ewen Bremner) och Begbie (Robert Carlyle), på 16 000 pund.
Efter det valde Renton att välja livet. Han valde Amsterdam, ett jobb, en fru och trendiga löparkläder. Men tjugo år, ett hjärtfel och en skilsmässa senare finner han sig åter down and out i Edinburgh. Där har Sick Boy tagit över en sjabbig pub, men då ingen våg av gentrifiering sköljt över hans kvarter finansierar han istället sitt tilltagna koksberoende som hallick och utpressare. Spud – som får välförtjänt fokus och är uppföljarens mest välskrivna och välspelade karaktär – kämpar fortfarande med att kicka heroinet och Begbie sitter på kåken. Alla skyller de sina misslyckanden på Rentons svek.
Danny Boyle och manusförfattaren John Hodge väljer det förflutna, de väljer återblickar från första filmen – i bästa fall lekfulla montagesekvenser, men som ändå understryker hur alldaglig T2 ser ut i förhållande till sin föregångare. De väljer musikaliska nickar – Lou Reeds Perfect Day klinkas på piano över filmens förtexter medan trummorna i Iggy Pops Lust for Life knappt hinner braka lös innan Renton lyfter på nålen igen, som för att understryka att det förflutna också är smärtsamt.
De väljer medelålders desillusion, krisig maskulinitet, samt en uddlös intrig om hämnd, försoning, ånger och bordellplaner – de senare utan ansats till problematisering. Istället är filmen till synes fast i det sena 1990-tal då böcker och filmer som Trainspotting och Fight Club passerade som fräscha och ådrog sig kultstatus.
Idag har Rentons känga mot etablissemanget istället blivit retoriskt allmängods utan tydlig politisk hemvist. 2014 kopierade George Osbourne hans formel i en uppmaning att välja konservativt, att välja David Cameron, och bara härom veckan användes den av den skotska politikern Hannah Bardell för att istället uttrycka missnöjet över Brexit.
2017 har däremot varken Renton eller filmen i sig något särskilt att säga om sin samtid. Men det är väl också därför T2 erbjuder filmvårens mesta nostalgitripp. Så ja. Om än inte särskilt angeläget är det ett överlag kärt och ofta underhållande återseende.
