Carlas sång

Få filmare kan som britten Ken Loach med fullständig, osentimental självklarhet, men samtidigt till bredden fyllt av känslor, berätta om ett vardagligt möte mellan en busschaufför från Glasgow och en flykting från Nicaragua och samtidigt nå en dramatisk punkt som fortplantar sig, ja rent fysiskt, rakt in i åskådarnas nervsystem. Loach har förvisso alltid berättat om dessa människor, vardagens hjältar och/eller offer, oftast på samhällets bakgård, så viss träning föreligger, men alltid med nya infallsvinklar, nya komplikationer, förnyad ilska, färsk indignation -- och krav på vårt engagemang och vår uppmärksamhet.Man kommer så att säga aldrig undan en ny film av Ken Loach, det går aldrig att värja sig. Han låter sig inte förbarmas över oss, smicker kan han inte ens stava till, han driver på, konsekvent och obevekligt, och ger sig inte förrän det sitter där det skall: I våra politiska hjärtan och samveten.Hans filmiska gärning sträcker sig långt tillbaka i tiden, ändock har kanske just hans 90-talsproduktion varit allra mest häpnadsväckande och lyckad, med lysande filmer som Riff-Raff, Raining Stones och Ladybird, Ladybird. Dock blev, åtminstone i mina ögon, hans mycket omtalade och prisade film om spanska inbördeskriget, Land and Freedom (1995), alltför politiskt fyrkantig och kategorisk, och tyvärr får nog detta eftermäle även gälla för hans allra senaste film, Carlas sång, mycket beroende på historiens sönderfall i ett före och ett efter som aldrig riktigt får kontakt med varandra.Inledningen, filmens första hälft, är emellertid magnifik.Den charmige, slängige, hjärtegoe, men samtidigt tykne skotske busschauffören George stöter en dag ihop med den vackra, skygga nicaraguanska flyktingen Carla. Det blir till ett dramatiskt möte, en förälskelse utöver det vanliga, och konsekvenserna låter inte vänta på sig. Carla bär nämligen på traumatiska händelser från sitt hemland, hemska hemligheter ruvar hennes inre, och George famlar närmast i blindo efter lösa trådändar att dra i, hitta förklaringar till och framförallt få Carla själv att nysta i. Det är som sagt mycket dramatiskt, men också fyllt av humor, glädje och äkta, rörande kärlek. Här finns både en politisk och kulturell krock, här finns konflikter och berättelser till åtminstone ytterligare tre långfilmer. Man önskar att Loach hade haft förstånd nog att stanna här, förbli i Glasgow, men hans ambitioner är allt för vida, smått yviga, denna gång och han tar oss istället med på ett segdraget besök till krigets Nicaragua, en slags politisk lärdomsresa som doftar rikt av geografi och etnologi, men samtidigt närmast helt tappar i psykologisk skärpa och kontur. Loach missionerar och propagerar och går bort sig. Det blir säkert för många till en tveklös politisk fullpoängare, men av en sort som såg sin storhetstid i början av sjuttiotalet, kraftfull i sitt uttryck, men praktiskt verkningslös. Han går från ett politiskt, psykologiskt drama till en grundkurs i elementär amerikansk imperialism. Sanningshalten i hans påståenden går knappast att ifrågasätta, men däremot det konstnärliga vacuum som det resulterar i.Ingen Ken Loach-beundrare går oberörd förbi Carlas sång, men besvikelsen lär inte helt gå att undvika.