Vi har tagit reda på hur man festade året då Nöjesguiden grundades.
Åren 1976 till 1982 styrdes Sverige av en borgerlig regering som införde krogrestriktioner. För att få dricka öl var man tvungen att beställa mat.
– 1982 kunde du fortfarande inte gå ut på de flesta pubar eller matsyltor och ta mer än en öl. För att kunna dricka på restaurangerna tog vi in en grönsakstallrik för 20 spänn. Sedan satt vi och fimpade i den. Då kunde de inte säga någonting, säger Kerold Klang.
Nuförtiden jobbar Kerold Klang med att rita krogen Kåkens nattklubbsaffischer. 1982 var han på krogen "hela tiden", bland annat för att sälja serietidningen Galago som han hade varit med och grundat två år tidigare.
– Jag hade börjat som informatör på ett it-företag då. Det var ett dubbelliv man levde, kan man säga. För man sprang ju för omkring i kostym på ett it-företag och gav vd:n råd. Samtidigt härjade man på stan i progg- och krogkretsar.
Men trots restriktionerna gick "den jävla ökenperioden", som Kerold säger, mot sitt slut år 1982.
– Det som hände och som många har skrivit om var att Café Opera öppnade 1980. Café Opera införde det där med häftig musik och en blandning av alla människor: rika, kändisar och wannabes i en enda röra under kristallkronor. Det var ett helt nytt koncept. Begreppet Stureplan fanns inte på det viset som man ser i dagens läge. Det är en senare revevial som kom i slutet på 80-talet. Riche var ett gubbställe. Även East, som hette Brända Tomten.
Café Opera och Berns, som på den tiden hette Röda Rummet, var stans hetaste ställen.
– Man hade gjort om Berns från en revykrog och gubbställe till att släppa in ungdomar och kulturfolk. Röda rummet gungade i sitt rus kan man säga. Det var häftigt att gå där. Jag kommer ihåg de gamla tanterna och servitörerna som jobbade där. De var så glada att det hade kommit in ungdomar för de tyckte att de äldre människorna var ganska dryga som knäppte med fingrarna efter kyparna och betedde sig lite så där 30- talsaktigt. Jag kommer ihåg att de hade en inkastare i uniform. Sedan hade de till och med en toalettvärd. När man stod och tvättade sig inne på muggen kom han och sprutade deodorant i nacken på en och borstade av mjället ifrån kavajen. Sedan sträckte han fram handen och ville ha pengar för det. Sedan hade han en liten bricka på magen där han sålde kondomer.
"Det var en blandning av kändisar och kriminella i en enda röra."
Dessutom fanns Alexandras, Sveriges första moderna nattklubb, som grundades 1968. 1982 hade den flyttat från Biblioteksgatan till Döbelsgatan.
– På Alexandras sprang också en massa känt folk. Det var hajpat. Det jag minns mest var att den gamla boxaren Bosse Högberg slog ner min kompis där. Han var känd för att slå ner folk när han inte förstod vad de sa. Vi snackade om ”Bosse Högberg-mentaliteten”. Det räckte med att någon kom fram och frågade efter gatan. Om han inte visste svaret så klappade han till. Det var ingen rolig kille.
På Regeringsgatan låg någon konstig form av svartklubb.
– Den hette 88:an och låg på Regeringsgatan 88. Där kunde man häcka till 05 på morgonen. Det var en blandning av kändisar och kriminella i en enda röra. Billiga drinkar var det. Jag har aldrig förstått det där med 88:an. Den levde länge. Den började på 70-talet och fan vet om den inte höll på i 20 år. Jag vet inte riktigt hur de kunde driva det där stället. Det får någon annan ta reda på. För det var inte tillåtet att ha öppet till 05 på den tiden.
När brukade klubbarna stänga?
– Ställena stängde 03. Det var lite bra då för på den tiden gick tunnelbanan hela natten. Det var inte som nu. Då kunde man åka hela natten.
På 70-talet rökte folk på helt öppet framför kyparna på krogen. Det försvann med 80-talets nymoralism.
– Någon gång -78 händer det någonting. Jag tror tidningarna hade någon motkampanj. Då började man kasta ut folk som rökte på. Det vrids där någon gång mellan 78 och 82. Ibland brukar jag säga att 82 var sista 70-talsåret.
Tog man några andra typer av droger då? Kokain? Ecstasy?
– Folk tog mycket uppåt. Ecstacy fanns inte. Jag vet inte vad småungarna gjorde. De rökte väl på de också. Du får fråga Paolo Roberto vad hans kickersgäng de gjorde i Kungsan. Men de var inte världens bästa barn.
Vad drack man?
– Öl och vin helt enkelt. Det blev mer och mer vin och ölen dalade lite. Ölbryggerierna gick ut till reklambyråerna -85 och ville återupprätta ölet med massa reklamkampanjer, då kom Spendrups. Vi drack mycket vin, pimplade billigt vitt vin på Röda Rummet. Man blev lite trött av öl, så att det blev mer vin.
Hur var det med drinkar? För shots hade inte kommit va?
– Shots kom någon gång framåt -90. Det fanns inte. Det var mest gin och tonic om man drack drinkar. Men man drack mest vin och öl. Utbudet var inte så stort.
Vilka var den tidens nattklubbsprofiler?
– Dåtidens kändisar. Johannes Brost sprang alltid ute. Gamla miljonärstanter, någon urgammal som hette Dorotea Hertzberg. Sedan var det Grete Qviberg, hon var väl fotomodell? Philipsson hette hon sedan, tror jag. Kändisadvokaten Henning Sjöström och de blivande skalbolagsmiljonärerna. Också 60-talets före detta popstjärnor och idoler sprang och raggade på Café Opera. Skådisen Mona Seilitz såg man jämt.
Hur var det med kvinnosynen 1982?
– Samhällsklimatet var mildare 1982 men sexismen har alltid funnits. Det fanns fler stenhårda dolda strukturer som nedvärderade kvinnor på den tiden, även i de mest progressiva kretsarna. Attityderna har förbättrats sedan dess. Jag upplever samtidigt att öppna sextrakasserier och antal män utan självkontroll på krogar och gator nattetid har ökat med åren. Att få till en vändning är nödvändigt för samhällets och hela civilisationens anständighet.
Fountainebleau efter sprängdådet.
På Norrlandsgatan låg en nattklubb, eller disco som man sa då, som hette Fontainebleau. Den sprängdes i vad som kallats ett av de allvarligaste bomdåden i svensk historia på nyårsafton år 1982.
– Det var en häftig smäll, du vet Palmhuset som det hette då, Vau De Ville heter det numera, på Norrmalmstorg? Den kåken rasade. Alla rutor gick. Det var bara splitter av huset. Huset mitt emot flyttades tre centimeter. Den bara lyfte och satte sig ner igen. Det blev slutet för Fontainebleau. Det vart rättsgrejer och jag vet inte vad. De hittade stubintråd nära ägarnas kontor. Men de blev frikända.
Förutom rutorna på Palmhuset gick varenda skyltfönster på Norrlandsgatan sönder i smällen. Folk som var ute tog tillfället i akt och hoppade in i guldsmedsaffärerna och plundrade dem på guldklockor.
– Men jag var inte nere då, jag låg och sov hemma.
Det är nog preskriberat annars.
– Ingen greps för det. Det var nog folk som gjorde sig ganska bra med pengar där. -82 slutade med en riktig jävla smäll. Den nyårsaftonen började 80-talet på riktigt, säger Kerold Klang.
Men Göteborg då?
Nuförtiden driver Annika Westman ett bokningsbolag. Men 1982 var hon musiker och en frekvent besökare av Göteborgs nattklubbar. Vi lät henne berätta som stans uteliv år 1982.
När jag hade gått ut Journalisthögskolan 1980 hamnade jag nästan med en gång i reggaebandet Watoto och satsade på att spela bas i stället för att skriva, men 1982 hade jag just börjat spela med King George. Flera år efter jag hade slutat spela med honom blev han känd för sin klubb i Majorna, men redan 1982 var vi rätt aktiva i Göteborgs klubbliv.
När vi inte hade gig brukade vi ofta ha fest på replokalen som vår trummis Nisse von Matern hade på Pusterviksgatan, in på gården över Banana Boat, och i samma hus där så småningom Göteborgs troligen största svartklubb Draupner låg, flera år senare. Klubben Banana Boat i gatuhuset hade öppet varje helg, ofta med livemusik. Killen som drev den, Elysée, kom från Elfensbenskusten och arrangerade även flera reggaefestivaler på Himlabacken. Han hamnade så småningom i fängelse pga brott mot skatte- och utskänkningslagen, men fortsatte arrangera evenemang, åtminstone en festival, inifrån kåken.
Såvitt jag minns var även Pustervikskällaren fortfarande igång 1982. En gammal krog förvandlades 1980 till klubb, med livemusik av hög kvalitet nästan varje dag på övervåningen, och restaurang på bottenvåningen. Jazztrummisen Conny Sjökvist bokade banden och fanns förstås alltid på klubben. När man hade spelat där fick man ett klippkort med fem gratis entreavgifter, så vi var alltid många musiker som hängde där. Ett stenkast därifrån, på Esperantoplatsen, fanns Renströmska, ett verkligt legendariskt ställe som drevs av Sven Danvik. Många bra band, både svenska och utländska, spelade där, väggarna var fulla av autografer på alla som hade spelat där, och det var alltid fullt på det trånga dansgolvet. Svens fru var med och drev stället men sen försvann hon i Latinamerika, det sägs att hon blev kidnappad nånstans i djungeln under en resa och hon kom aldrig tillbaka.
Rockklubben Errol’s på Magasinsgatan var också i full gång 1982, även detta ett legendariskt ställe där massor av stora namn, och nya band som senare blev stora, spelade. Och så gick vi förstås på Nefertiti, som öppnade redan 1978 och höll hög klass redan då. Vi tog ofta med banden därifrån på efterfest hemma hos oss på Tredje Långgatan 30, en adress där det senare drevs flera klubbar. Järntorget och Långgatorna var, då som nu, den stadsdel där folk som vi oftast hängde, medan området vid Avenyn, Hamngatorna och Brunnsparken befolkades av en annan kategori. Svårt att definiera skillnaden utan att låta klyschig men ni vet nog vad jag menar, oavsett på vilken sida av stan ni håller till…
Men ett undantag var Mudd Club på östra sidan av Kungstorget, en stor klubb med svarta innerväggar, som hade en bra stämning och där vårt band spelade ibland. Den drevs av en rolig snubbe, John Lindholm, som tyvärr blev ihjälkörd av en spårvagn för nåra år sen. Och det enda av de här ställena som fortfarande finns kvar är ju Nefertiti, som jag samarbetar mycket med idag eftersom jag inte längre är musiker utan istället bokar spelningar och turnéer åt diverse jazz- och bluesband.
FAKTA
Lördagsstängt på Systembolaget
Från att Systembolaget öppnade år 1955 var det öppet på lördagar. Det var sexdagarsvecka i Sverige, det vill säga att folk jobbade på lördagar. Men på 70-talet hade lördag blivit en arbetsfri dag för de flesta. Det i kombination med att ungdomsfylleriet ökat sedan 60-talet gjorde att frågan om lördagsöppet togs upp i riksdagen på 80-talet. Sommaren 1982 beslutar sig den borgerliga regeringen för att stänga Systembolaget på lördagar, varpå Systembolagets vd Rune Hermansson avgår i protest. Det dröjer fram till 2001 innan Systembolaget har öppet på lördagar igen.
Listettor på Sverigetopplistan 1982
Camboida – Kim Wilde
Die Fogel-Song – Curt Haagers
Oh Julie – Shakin’ Stevens
Ein bißchen Frieden – Nicole Seibert
I Love Rock ’n’ Roll – Joan Jett & The Blackhearts
Cat People (Putting Out Fire) – David Bowie
Abracadabra – Steve Miller Band
Puttin’ on the Ritz – Taco
Heartbreaker – Dionne Warwick
Priser
Oxfilé på krogen: 32 kr
Starköl ute: 19 kr
Starköl Systembolaget: ca 4 k
Renat Systembolaget: ca 75 spänn
Litet paket Prince (10 cigg): 4,50 kr
